Å andra sidan

Å andra sidan

En gammal man minns

MinnesbilderSkapad av Lennart Forsberg tis, september 12, 2017 08:03:15


Många har mycket att berätta om Hans Alfredson.
Minnesorden i tidningar, radio och tv får mig att komma ihåg CD-boxen "Guldkorn" från 1998. I den har Hans Alfredson skrivit de allra bästa minnesorden:


En gammal man minns

Om jag minns nåt, så är det oftast glest. Men jag erinrar mig tydligt att jag kom ihåg saker förr, t ex att Tage Danielsson och jag gjorde en massa revyer, och att vi ibland åt en bit och skrattade gott åt nånting, vad det nu var, ibland så att vi riktigt kiknade.
Det var tider det!

Ett bra exempel. Som tur är har jag sparat det mesta som vi skrattade åt i madrassen. Alltså inte som vi skrattade åt i madrassen, utan sparat i. Låt mig nämna Gröna Hund-revyn, som var den första som vi gjorde alldeles själva, så är det nämnt.
Nu har vi låtit skickliga ingenjörer pressa in en massa kuligheter på inte mindre än tre CD-skivor. CD betyder ”corps diplomatique” sa min lärare en gång, men han är död.
Det var tider det!

En annan revy var vår andra revy, som vi kallade Hålligång! Och det hade vi verkligen, men på Gula Hund satt jag i en rullstol och tjatade om billetten. Och det var Mosebacke Monarki och Under Dubbelgöken och 88-öresrevyn, som väl kostar minst en femma nuförtiden. Tänk om man kunde vrida klockan tillbaka, så att man hade sommartid hela livet!
Det var tider det!

Mycket ska man höra, innan man ramlar av livets tåg, till exempel Tages monolog om sannolikheten. Men det är väl föga sannolikt. Det kanske är lika bra att sjunga med i ”I sportaffären” med Gösta Ekman och Lena Nyman, fast det är ju ett talnummer. Men ingen ska hindra mig från att nynna lite i bakgrunden!

Det är så mycket att lyssna på på det här skivorna, så att man får ta fram ett stort fat med smörgåsar och minst en pilsner, innan man sätter sig ner och kör igång. Förr i världen kunde man till och med se på dem som sjöng och pratade. Då fick man Spader, Madame!
Det var tider det!

Hans Alfredson

Tåget till Timbuktu

MinnesbilderSkapad av Lennart Forsberg mån, augusti 28, 2017 08:58:51



Alla är vi barn av vår tid.
Och oavsett barndomstid, så finns alltid en barnbok som berört oss mer än alla andra barnböcker.

Jag, som är uppväxt med Folket i Bilds barnböcker på 50-talet, minns allra mest ”Tåget till Timbuktu”. Den gav mig perspektiv på livet! Den fick mig att förstå att världen var stor och att det tog sin tid att ta sig till platser som Bastuträsk och Timbuktu.
Med ”Tåget till Timbuktu” förstod jag också att det fanns en annan värld bortom mitt barndomshem intill Hagaparken i Umeå. Stora orter, små orter, stora tåg, små tåg – trots alla olikheter, var det ändå likheterna som jag fastnade för...

När 7-åringen i mig nu vuxit upp och fyllt 70 är känslorna desamma – med den lilla skillnaden att jag förhoppningsvis blivit en gnutta mer erfaren.
Jag har bl a lärt mig att ”Tåget till Timbuktu” från 1951 är Gösta Knutssons översättning av Margaret Wise Browns originalverk ”The Train to Timbuctoo”.

I originalverket finns naturligtvis inte Bastuträsk på plats. Där är det Kalamazoo – en stad i Michigan – som fungerar som motpol till Timbuktu.

Som 70-åring ser jag också på bilderna i ”Tåget till Timbuktu" med andra ögon.
Vilka fantasiska bilder!

Det är Art Seiden (snacka om passande förnamn) som står för dem. Han illustrerade inte bara barnböcker under sin levnad (1923-2004), han arbetade även med reklam för stora företag som Philip Morris, Hoffman-La Roche, General Motors och Hearst Publications.

När jag idag bläddrar i den gamla boken drar jag mig också till minnes min egen allra första tågresa mellan Umeå och Vännäsby. Då blev jag så fascinerad av konduktören som med sin tång tryckte små hål i alla biljetter. Till slut kunde jag inte hålla mig – jag bad att få alla hålen av honom! Och det fick jag!

När vi klev ner på perrongen i Vännäsby var lyckan fullständig.
Jag hade ju fickan full med runda pappersbitar.

Så far tankarna i väg när jag ser ”Tåget från Timbuktu” idag.
Vill jag komma ännu mer i stämning kan jag även se ”The train to Timbuctoo” på Youtube:



Poolstjärnor

MinnesbilderSkapad av Lennart Forsberg mån, februari 20, 2017 08:35:21


Ta vilken aktuell tidning som helst och du får ta del av många drömmar.
Ta en gammal tidning och du som lever i nuet kan skaffa dig en hum om hur det gick med den ungdomliga drömtillvaron.

Det kom jag att tänka på häromdagen, när jag med ett gammalt nummer av Se i min hand försökte skaffa mig mer kunskap om umeflickan Britta Ekman. Den tidsresan lärde mig också mycket om de andra svenskorna som porträtterades i bildtidningen Se i februari 1960:

Karin von Unge, kom till USA 1951 som assistent till en tandläkare i Beverly Hills. Därifrån var steget inte långt till filmens värld. Karin hade bl a biroller i några Paul Newman-filmer. Hon bor fortfarande kvar i Los Angeles och brukar bl a medverka i firandet av svenska flaggans dag.

Mona Winstrup (född 1932) ägnade sig åt affärer och sålde bl a damkläder i Beverly Wilshire Hotel. Efter åren i USA flyttade hon tillbaks till Sverige och bor nu i Ängelholm.

Marianne Ruuth (1931-2007) föddes i Kumla som Rut Marianne Pettersson. Fjorton år gammal flyttade hon till Stockholm för att arbeta vid Dramaten. 1958 gick flytten vidare till USA. Marianne Ruth var med i några filmer i Sverige och USA. Framför allt gjorde hon sig känd som skribent och författare till ett flertal kändisbiografier.

Mai-Britt Mohr (1920-1980) hette Mai-Britt Cedeby som flicka. Senare i livet hann hon med tre äktenskap (William Dietrich/Gerald Mohr/James Santacroce) som till en del förklarar hennes många namn: Mai Dietrich, Mai-Britt Mohr, Mai-Britt Grunewald, May-Britt Grunewald och Mai Santacroce. När Mai-Britt kom till Hollywood 1955, hette hon Mai Dietrich. Ett passande namn i filmens värld kan man tycka, men när Mai-Britt mötte Gerald Mohr uppstod ömsesidigt tycke. Gerald (som hade rykte om sig att se ut som Humprey Bogarth) och Mai-Britt gifte sig 1958. Det var ett äktenskap med tragiskt slut. Gerald Mohr gjorde filminspelningar i Stockholm på hösten 1968 och avled i en hjärtattack mitt i packbestyren inför hemresan till USA. Gerald Mohr ligger därför begravd på Lidingö. Äktenskapet med James D Santacroce fick också ett dystert slut. Mai Santacroce avled i en trafikolycka i Los Angeles i slutet av januari 1980 och fick efter det sin sin sista vila i Glendale. Yrkeskvinnan Mai-Britt Dietrich/Mohr/Santacroce arbetade som scripta för en mängd amerikanska film- och tv-bolag.

Maj-Britt Håkansson (född 1919, fyller 98 år den 29 mars 2017!) hade sin film- och teaterkarriär i Sverige under andra världskriget. 1955 flyttade hon till Los Angeles där hon fyra år senare senare öppnade Konditori Scandinavia i en gammal hattaffär i Beverly Hills. En av de allra första gästerna var Gary Cooper. En annan var Steve McQueen som under diskretion dejtade Ali Macgraw i Konditori Scandinavia. Maj-Britt har för egen del varit gift fyra gånger, med Georg Fant, Anders Erik Grönberger, Curt Masreliez och Luciano Frati. Idag heter hon Maj-Britt Frati och bor i Strandbaden, Höganäs.

Birgitta Wetterhall (1933–2016) från Linköping började sin modell- och skådespelarkarriär i Stockholm. Via en andraplats i Fröken Sverige-tävlingen 1951 – Anita Ekberg vann! – fortsatte karriären via Paris och New York till Hollywood, där hon började kalla sig Gita Hall, ett namn som lättare fick plats på 50-talets filmaffischer. Där mötte hon en annan svensk skådespelare. – It’s very strange to see yourself young, sa Greta Garbo till Gita Hall.
Om Gita Hall inte spelade in så många filmer, så var fotomodelluppdragen desto fler, knuten till kosmetikaföretaget Revlon som hon var. Det uppdraget tvingade upphovsmännen bakom tv-serien Madmen till domstol, eftersom Madmen utan att ha frågat om lov använde en bild av Gita Hall i tv-seriens vinjett.
Gita Hall var gift två gånger, med skådespelaren Barry Sullivan (1958-1961) och med försäkringsmäklaren Michel May III (1968-2000).

Reidun Ekström (1932-2005) som halvligger i solsängen på Se-bilden var varken fotomodell och skådespelare. Hon arbetade som flygvärdinna på Western Airlines, ett bolag som flög mellan Mexico City och Los Angeles.

Ann Person, som står på solstolen arbetade som mannekäng och åt företaget Cole of California när Se-bilden togs.

Britta Ekman hette Ulla-Britt Ekman när hon bodde i Umeå hade en framgångsrik karriär som konståkare. Karriären i Los Angeles sätter än idag avtryck på e-bay, där bilder på Britta (se nedan) fortfarande finns till salu. På 60-talet sas det bland dem som påstod sig veta att Britta hade Hollywoods vackraste figur.

Hjördis Niven (1919-1997) föddes i Åsarna som Hjördis Genberg. Sexbarnsfamiljen Genberg flyttade tidigt till Röksta och Salsåker söder om Ullånger. En tid jobbade Hjördis som servitris på Övre Royal i Sundsvall, men redan som 17-åring flyttade hon till Stockholm för att arbeta som fotomodell. Äktenskapet med den förmögne playboyen Carl Gustav Tersmeden (som varade i arton månader) gjorde att Hjördis kunde se sig om i världen och bli bekant med den tidens amerikanska kändisar. En av dem var den brittiske skådespelaren David Niven. 1948 gifte sig de två – ett äktenskap som varade till 1983 då David avled efter några års sjukdom. Äktenskapet dem emellan var inte lyckligt. Otrohet och alkohol ställde till mycket trassel. Det sägs att Hjördis Niven anlände berusad till Davids begravning. När Hjördis själv avled 1997 krävde hon i sitt testamente att inte bli begravd vid David Nivens sida. Askungesagan Hjördis Niven slutade med att hennes aska spreds i Medelhavet.
Historierna om Hjördis Niven är många. David Niven lär ha sagt till Roger Moore:
– Hon kan bara två saker, hon kan göra sig själv vacker och hon kan arrangera blommor.
Ett halvår innan Se-artikeln publicerades säger ryktet att Hjördis umgicks med John F Kennedy på ett sådant sätt att hon tvingades uppsöka en venereolog.

Ungefär samtidigt som Se-artikeln publicerades började även Hjördis Nivens brorsdöttrar – Mia och Pia Genberg – visa upp sig på den internationella scenen. Berättelsen om tvillingflickorna Genberg (med dopnamnen Maj-Lis och Gudrun) är en annan historia.




Kall Jonscha i Brån

MinnesbilderSkapad av Lennart Forsberg tor, december 08, 2016 16:10:46


Små böcker har många goda sidor…
Det insåg jag när jag fick boken ”Umegubbar och andra pampiga västerbottningar” i min hand. Där porträtterar signaturen Pictor & Compani några västerbottniska makthavare från det tidiga 1920-talet. Bakom signaturen står tre journalister. Einar Härlin bidrar med skarpa karikatyrer som Ernst Gafvelin och Axel Andersson kryddar med rimmade betraktelser.

Ett knappt sekel senare är det inte alltid så lätt att hänga med i texterna – men med Google och andra moderna sökverktyg kan man komma långt. Numera känner jag mig nästan bekant med ”en hedersman av gamla stammen” vid namn Carl Jonsson!

Han var bonde i Brån och upplät bland annat mark till det mejeri som fanns i byn fram till 1919 (om man ska tro länsmuseet) eller till 1916 (om man ska tro Vännäs kommun).

Verserna om Carl Jonsson – även kallad Kall Jonscha – berättar även att ett större lantbruksmöte var på tapeten när verserna formulerades den 27 november 1920.
De tål att läsas än idag:

Kall Jonscha i Brån

På flenföre hav dem ju klattre sej hit
storbönnren från sunna å nohl.
Ti mest varn´en gåhl stå dem jenna å rit
å törr-mala herrkara-ohl.

Men äss dem skull gwil sej n´ litn pelagrut
från ravle och dravle dem kall´,
se könn dem få si hur en bonn ska si ut
som aller ha fått stå på stall

Se myttje han fähles på väga å kut
se tör ji no vetta ´ne förr,
att storhejta hansches int jär hansches trut
men håll´ sej e´ styttj ovanför.

Småvalpa som knafft no´ håll unna sej snarn
dem könn prata sju stuger full
å yvs å tyss va, men n´ hänn gammelfarn
ha tjent en medalj uttå gull.

Men jävento få´n int tig å ligg i
på varevige storavelsjon
å ävles ve axa ti Bråns mejeri
å dessmella hemma på lon.

Å vor ja på samlinga storbönnren ha
se sa´ ja no: statt upp å gack
å ta´n ti hana å skeka´na bra
å kröst fram teminstingens: Tack!

Å köm du dej helbrägda jarna till ditt
se skryt för bå´ käling å bån
att en bonn uttå gamleste stammen du sitt
å he va Kall Jonscha i Brån.

Siwan klarar alltid skivan!

MinnesbilderSkapad av Lennart Forsberg mån, november 07, 2016 09:31:06


– Hallå!
– Hej, Henry. Det är Elisabet Granberg. Du förstår Heikki har fått jobb i stan och nu ska han flytta hit. Och han har en flicka med sig. Hon är visst sångerska, men det kan man ju inte leva på. Hon måste ju ha ett jobb också. Tror du att det går att ordna något sådant på Umeå Bilkompani?
– Jag ska fundera på saken, jag hör av mig i eftermiddag.

Ungefär så lät ett telefonsamtal i Umeå 1957, ett samtal mellan Dragongatan 6 och Norrlandsgatan 18 närmare bestämt. På Dragongatan bodde David och Elisabet Granberg, på Norrlandsgatan 18 hade Umeå Bilkompani sitt kontor – där jobbade min pappa Henry Forsberg som kamrer. David och Elisabets son hette Heikki och hade kommit till familjen Granberg som krigsbarn. Hans flickvän – som sjöng i orkestrar på onsdagar och lördagar – hette Siw Malmkvist!

Det kom jag att tänka på när jag i söndags satt i Folkets hus och lyssnade på Backens manskör – för kvällen förstärkt med gästartisten Siw Malmkvist. Att se och lyssna på henne väckte även liv i många andra gamla minnen.

Det var alltså min pappa som såg till att Siw fick jobba på Umeå Bilkompani. Han hade – när han förlorade sina föräldrar på 30-talet – skaffat sig ett inackorderingsrum hos David och Elisabet Granberg på Dragongatan. Mellan dem utvecklade sig en ömsesidig vänskap långt in i vuxen ålder. En vänskap som fick Elisabet att ringa min pappa när Heikkis flickvän behövde ett jobb.

Den tjänsten tackade familjen Granberg för genom att – när Heikki och Siw anlänt – bjuda hela familjen Forsberg på middag. Jag var bara 10 år då – inte så stor med andra ord… men jag minns ändå att jag tyckte att Siw var väldigt kort. Och så minns jag att hon hade en röd kofta och pepitarutiga byxor!
Konstigt nog har jag inga som helst minnen av Heikki.

Siws musikaliska resa tog ordentlig fart under åren i Umeå. Hon var ofta på vift och jag minns att pappa – framför allt på måndagar – gick väldigt tidigt på jobbet. Han ville vara först på plats för att se vad telexapparaten producerat under helgen – det hände nämligen att Siw på sina resor runt Sverige och ute i Europa hälsade till sina arbetskamrater på Umeå Bilkompani med lite väl privata betraktelser, hälsningar som firmans direktör knappast skulle ha uppskattat. Man kan nog säga att Siw använde telexapparaten som dagens unga använder Twitter!

Jag minns också att Siw på sina resor utomlands ofta kom hem med en platta till pappa. Vi hade visserligen ingen grammofon, men det var ändå uppskattat att få Augustin på tyska 1959.

Jag minns också att min pappa var imponerad av hennes språkkänsla. Hon växlade obehindrat mellan tyska, svenska, västerbottniska och skånska! Och även om det kanske inte alltid var ett korrekt språk, så lät det mycket korrekt i andras öron när hon pratade utrikiska. Som för att testa hennes språkliga begåvning utsatte min pappa henne en gång för ett practical joke.

Det hade då kommit ett brev från Köpenhamn till Umeå Bilkompani, ett brev som pappa öppnade och ersatte med ett egenformulerat hitte-på-brev som han – som inte alls kunde danska – tyckte såg ut som om det vore danska! Det brevet bad han sedan en arbetskamrat – Siw minns säkert Lars-Gunnar Bäckman!? – gå över till Siw med:
– Du som är skånska kan väl läsa det här, sa Lars-Gunnar och överräckte brevet.
Och Siw, som var en handlingskraftig kvinna redan då, läste förstås – men hon läste tyst!
– Högt, sa Lars-Gunnar. Jag vill ju veta vad det handlar om!!!
Siw tittade på Lars-Gunnar med granskande ögon, hon tyckte nog just då att grabbarna från Umeå var ena konstiga typer. Men hon gjorde som hon blev tillsagd. Hon läste hela brevet med hög röst på något som i Lars-Gunnars (och min pappas) öron lät som om det vore perfekt danska.
– Nu blev du allt lurad, sa Lars-Gunnar. Det där brevet kommer inte från Köpenhamn, det är Forsberg som har skrivit det!
– Va, sa Siw med stor förvåning. Kan han danska!?

Under gårdagskvällen på Folkets hus virvlade även andra minnen förbi. Jag minns plötsligt att Elisabet Granberg många gånger talade varmt om systrarna Siw och Lillemor Malmkvist. Det var minnen som hon vårdade ömt långt efter Siw och Heikki gått skilda vägar.
– Du ska veta att det finns sanningar bakom Siws sånger, sa hon en gång till min mamma.
– Siw har haft en katt som hette Oskar, sa hon när ”Våran katt” kom ut 1962.

Med sådana minnesbilder är det kanske inte så konstigt att jag kring millennieskiftet förärade Siwan en sida i min anspråkslösa limerickbok ”Kända västerbottnickar”. När den boken – på krångliga omvägar – hamnade hos Siw skickade hon mig ett handskrivet brev som gjorde mig glad och imponerad... det var hennes handstil som jag imponerades av, den var så driven, så vacker!

Jag behöver inte heller leta fram det gamla brevet för att minnas hennes ord om nöjeshaken Fokus och Esplanad – och jag minns förstås hennes vackra minnesbilder från Umeå:
– Jag glömmer aldrig vintrarna i Umeå. Det var där jag upptäckte hur vackert det knarrar under skorna när man är ute och går på vintern. Det är t o m härligt när det är så kallt att näshåret fryser till små istappar, skrev Siw.

Ja, tänka sig så mycket man minns, när man sitter på Folkets Hus och låter sig roas av en stor artist. Innan gårdagskvällen var slut drog jag mig också till minnes en vårvinterdag på 80-talet när jag passerade Sporthallen.

En äldre kvinna hade ramlat och låg på trottoaren till synes oförmögen att ta sig upp.
Jag gick fram till henne för att höra hur hon mådde, men jag hann inte öppna munnen förrän kvinnan med fast blick granskade mig med orden:
– Visst är det Henrys pojk?

Det var Elisabet Granberg som fallit!
Jag hjälpte naturligtvis henne upp på benen igen – sedan sågs vi aldrig mer...


"Klimpen" som blev "Guld-Klimpen"

MinnesbilderSkapad av Lennart Forsberg tis, augusti 30, 2016 08:47:20

"Klimpen" är död.
Nyheten om Lennart ”Klimpen” Häggroths bortgång får mig att minnas två berättelser om den förr så hyllade målvaktshjälten. Den ena berättelsen handlar om ”Klimpen”, den andra om ”Guld-Klimpen”.

I årsboken ”Sporten Idag” – alla smågrabbars julklappsbok 50- och 60-talet – berättade en gång Bo Byström (i DN-sammanhang mer känd som Bobby Byström) om hur "Klimpen" fick sitt smeknamn.

Året var 1954 och Kiruna AIF:s pojklag skulle spela match mot ett lag från grannskapet. Lennart tog sig till arenan och satte sig på läktaren för att se på matchen. När det närmade sig matchstart började AIF:s ledare räkna in sina spelare och upptäckte då till sin stora förfäran att målvakten saknades! I det läget fanns inget annat att göra än att se sig om på läktaren och fråga om Lennart kunde ställa upp. Han hade visserligen aldrig någonsin haft på sig målvaktsutrustning, men han lovade ställa upp om någon kunde hjälpa honom att få på utrustningen! Det gjorde de så gärna!

Och det gjorde det på ett sådant sätt att Lennart såg ut att vara lika bred som lång, när han skrinnade in på rinken:
– F-n, du ser ju ut som klimpen, sa en av grabbarna!
Klimpen – det var för oss som växte upp på 50-talet den oformliga, vita mjölklump som alltid låg och flöt i köttsoppan på den tiden.

Åtta år senare – efter VM i Colorado – förvandlades "Klimpen" från Kiruna till "Guld-Klimpen" i hela Sverige.

"Klimpen" kom med i VM-truppen när den ordinarie målvakten Kjell Svensson skadade sig strax före avfärden till USA. "Klimpen" fick i all hast ta sig ner till Stockholm för att ansluta till truppen. En av huvudledarna det året var Nils Stjärnfeldt – idrottsprofil med anknytning till Umeå – som senare hade ansvar för landets idrottsutbildning inom Riksidrottsförbundets ram. Det var i ett sådant sammanhang han berättade för mig om mötet med "Klimpen" inför avfärden till Colorado.

– Han var ju ny, och vi med erfarenhet visste att målvakter ofta, för att inte säga alltid, har en personlig relation till sin utrustning. Så vi var förstås spända på vad ”Klimpen” skulle komma med. Men han kom helt tomhänt! Han hade inte ens en tandborste med sig. Han tyckte det räckte med tuggummi och plånbok, berättade Nisse Stjärnfeldt under en RF-konferens i början av 70-talet.

Som en av huvudledarna för den svenska truppen föll det därför på Nils lott att, direkt efter att planet landat i USA, springa ut på stan och köpa ny utrustning till ”Klimpen”.
– Det var inte lätt, jag har sällan varit så svettig, skrattade Nils.
– Men det gick ju vägen, ”Klimpen” fick göra många svettiga räddningar och vi blev trots allt världsmästare.

Idag finns "Klimpen" inte längre. Det gör inte heller Nils Stjärnfeldt, han lämnade jordelivet 2011.

Hinderguldet i Montreal

MinnesbilderSkapad av Lennart Forsberg sön, juli 24, 2016 07:26:35

Den 28 juli är det 40 år sedan Anders Gärderud vann sitt olympiska guld på 3.000 meter hinder i Montreal. Det är en händelse som väcker många minnen till liv inom mig, samtidigt som den får mig att inse att mycket fallit i glömska under årens lopp...

Jag, som satt på läktaren för 40 år sedan, minns att tre ryssar vann alla släggmedaljer den kvällen. Ett av släggkasten hamnade så snett att det höll på att träffa en eftersläntrande haitier, som inte avslutat sitt 5000-metersförsök!

Jag minns också att fransmannen Guy Drut vann 110 meter häck. Vi som inte satt vid målrakan såg loppet på storbildsskärmen i Stade Olympique. Det var bara svartvita filmbilder, men det var ändå imponerande – det var ju första gången en olympisk arena hade sådan publikservice.

Men mest av allt minns jag Anders Gärderuds lopp. Jag minns också de andra medaljörerna, Bronislaw Malinowski från Polen blev tvåa och Frank Baumgartl från Östtyskland blev trea – hade Baumgartl inte fallit på sista hindret hade nog resultatet blivit ett annat.

Av medaljtrion finns idag bara Anders Gärderud kvar i livet. Malinowski avled i en bilolycka i Polen 1981. Baumgartl avled under en cykeltur vid Como-sjön i Italien 2010.

Dagarna före årets olympiska spel i Rio har Montreal fortfarande ett visst olympiskt inflytande. Det är ju i Montreal som antidopingsbyrån Wada har sitt huvudkontor!

Alla ryssar som stängs ute från årets OS i Rio får mig att minnas att Montreal-OS också hade en rysk fuskare. Moderna femkamparen Boris Onitjenko hade preparerat sin värja så att han kunde markera egna träffar med en enkel knapptryckning. Montreal hade också ett land som inte fick delta i spelen. Apartheidpolitiken höll Sydafrika borta från OS under många år, mellan 1964 och 1988.

Olympiska spelen 1976 hade också en bojkott, framkallad av Nya Zeelands rugbylandslag. Veckorna före OS turnerade All Blacks, som laget kallades i folkmun, i Sydafrika och bröt därmed mot det idrottsliga embargot mot apartheidregimen. Rugby var visserligen ingen OS-gren, men de afrikanska staterna menade att Nya Zeelands rugbyturné var skäl nog att utestänga Nya Zeeland från Montreal-OS.

När så inte blev fallet svarade de afrikanska länderna med en bojkott. 26 länder hoppade av, och det så sent att ett 20-tal bojkottländer då redan hunnit installera sig i OS-byn.

Storstjärnor som Henry Rono (3.000 meter hinder och 5.000 meter), Filbert Bayi (1.500 meter), Mike Boit (800 meter) och John Akii-Bua (400 meter häck) fick därmed inte möjlighet att tävla om de olympiska medaljerna.

Tävlade gjorde däremot omslagspojken på det olympiska programmet i Montreal. Lasse Virén upprepade sin bravad från spelen i München fyra år tidigare. Det blev nya guld på 5.000 meter och 10.000 meter för den finske långdistansaren.




Från träsket till Nybroviken

MinnesbilderSkapad av Lennart Forsberg mån, juni 27, 2016 15:40:18

I mitten av 60-talet talades det mycket om träsket i Stockholm, som då var en stad med gropar stora som kvarter och rivningskåkar så sjabbiga att en del såg likheter med Dresden under andra världskriget.

Till träsket i Stockholm hörde trakterna kring Brunnsgatan 26, ett stenkast från Malmskillnadsgatan. Där umgicks skurkar som Tuppen, Jokern, Hasse Kofot, Västeråskattan och Olle Masen – idylliska smeknamn på luggslitna existenser utan idylliska perspektiv på livet. I träskets bottenlösa tillvaro kämpade tjuvar, kassaskåpssprängare, narkomaner, hallickar, alkisar och prostituerade för att få ihop pengar till nästa sup och nästa sil.

På senhösten 1966 hamnade Brunnsgatan 26 på alla löpsedlar. Allra mest i centrum stod Tuppen – en alkoholiserad, frånskild tvåbarnsfar som på tio dagar tog livet av tre personer i det som ett halvsekel senare fortfarande kallas träskmorden.

Först på tur stod Jokern. Han hade misshandlat en god vän till Tuppen. Hon hette Astrid och gick på sporten, som man sa på den tiden. Kanhända för att bättra på sin relation med Tuppen föreslog Jokern att de skulle ta sig an ett kassaskåp på en restaurang vid Liljeholmsbron. Där fanns 25.000 kronor att hämta – 225.000 kronor i dagens penningvärde. En rejäl hacka med andra ord, men det gick sisådär för Jokern och Tuppen – de fick inte ens upp kassaskåpet! De fick bara med sig några flaskor sprit.

Relationen mellan Jokern och Tuppen blev inte bättre av den misslyckade kassaskåpskuppen. När de några kvällar senare träffades för att göra upp ett stenkast från Svea Hovrätt, bar det sig inte bättre än att Tuppens beryktade vänsterkrok träffade Jokern så hårt att han föll över kajkanten och drunknade.

Några dar senare åkte Tuppen och hälsade på Hasse Kofots brorsa Åke som just då låg på sjukhus för att vårda sin gulsot. Åke, som hade en etta på Brunnsgatan 26, var orolig för att hyran inte skulle bli betald, en viss oro hade han också för Astrid som hade ettan som bas för sin affärsrörelse. Tuppen gav Åke lugnande besked – han skulle se till Astrid och han skulle se till att hyran blev betald.

När Tuppen kom till Brunnsgatan 26 satt Astrid och pratade med Nils Erik. Av samtalet förstod Tuppen att Nils Erik nyss avslutat sin gemensamma upplevelse med Astrid.
– I Tyskland är det klass på hororna, ingen skithora som hon, sa Nils Erik och nickade mot Astrid.

Något mer sa han inte. Förolämpningen av Astrid fick Tuppen att plocka fram sin vänsterkrok igen. Nils Erik föll i golvet och som för att försäkra sig att han inte skulle öppna munnen igen, stack Tuppen honom med fem knivhugg i bröstet, medan Astrid tänkte på sitt och tog Nils Eriks plånbok och klocka.

I en stulen bil forslades Nils Eriks kropp till den kajkant där Jokern förlorat fotfästet några dagar tidigare. Det gick som det gick… Nils Erik fastnade inklämd och stående mellan kajkanten och en kassun. Talesättet om ”ståplats i Nybroviken” må vara av äldre datum, men med Nils Eriks öde fick talesättet förnyad livskraft hos alla som fick se bilden av honom i tidningarna när han plockades upp ur vattnet den 11 november 1966.

Två mord senare gick livet vidare som om ingenting hänt på Brunnsgatan 26. Eftersom lägenhetsinnehavaren Åke fortfarande låg på sjukhus tog sig Tuppen an sitt uppdrag som Astrids skyddsängel med liv och lust. En morgon väckte hon honom med en flaska brännvin i handen. Med sig hade hon Siv – syster till Åke och Hasse Kofot – med erfarenhet från samma bransch som Astrid.

Siv saknade alla tänder och bar alltid solglasögon, hon saknade nämligen även höger öga och i brist på protes nöjde sig Siv med solglasögon.

Plötsligt börjar Siv skrika och leva rövare:
– Alla knarkare ska ut!
– Den värste snedtändning jag varit med om, sa Tuppen enligt rättegångsreferaten.

Siv skriker och gormar, välter möbler och slänger kläder ur garderoben. Till slut tappar Tuppen tålamodet, men eftersom han skadat sin hand håller han inne med vänsterkroken, han hittar istället en rörtång i köket att klappa till Siv med.

Tio dagar efter det första mordet åker det tredje offret Siv ut genom fönstret från lägenheten vid Brunnsgatan, för att via färd i en stulen Volvo Duett sedan tippas över kajkanten vid Banérgatans förlängning.

I höst har det gått 50 år sedan träskmorden fascinerade och förfärade svenska folket.
Inte precis ett jubileum att fira, men ändå en händelse från en annan tid som än idag kan få oss att höja på ögonbrynen. Det gjorde inte Tuppen när han dömdes till livstids fängelse för sina gärningar.

Tuppens andra offer hette Nils Erik Stenbäck och var från Umeå, där han under sina uppväxtår var en framstående cyklist i Gimonäs CK. Han lämnade stan i början av 50-talet och arbetade vid tiden för träskmorden i Almunge öster om Uppsala.
Hans öde uppmärksammades givetvis också av tidningarna i Umeå:


Nästa »