Å andra sidan

Å andra sidan

Fina brudbutiken

MassmedialtSkapad av Lennart Forsberg tis, augusti 21, 2018 08:39:07


Förargliga tyrckfel kan man alltid dra på mun åt...
Frågan är vad som saluförs av det bageri som VK i dagens tidning kallar för brudbutik?
Jag gissar på pudding, prinsesstårta, margaretatårta, madeleinekaka, brudbröd, systerkaka och flatbröd.

Tidningstankar på aftonsidan

MassmedialtSkapad av Lennart Forsberg mån, augusti 13, 2018 22:01:26


Sverigedemokraterna – som gärna talar om svensk kultur – har ingen vidare koll på svensk historia. De har ibland inte ens koll på sin egen historia och vet ännu mindre om andra partiers historia. Det visar bl a deras illvilliga Youtube-film om Socialdemokraterna. Filmen påstår sig vara en dokumentär, men är i själva verket en uppvisning i okunskap.
I den kan Sverigedemokraterna inte ens skilja på Aftonbladet av igår och Aftonbladet av idag.

Lars Johan Hierta grundade Aftonbladet 1830. Han var grosshandlare till yrket och liberal till sinnet. Efter honom har redaktörer som varit frisinnade, högermän, nykterhetsivrare, halvnazister, professorer, socialister och journalister format Aftonbladet till den kvällstidning det är idag.

Mellan åren 1932 och 1943 var Aftonbladet en tyskvänlig – för att inte säga Hitler-vänlig – tidning. Det tog sig olika uttryck. Aftonbladet bjöds in till partidagar i Nürnberg, tidningen fick träffa många nazitoppar, bl a utrikesminister Ribbentrop. I sin vänliga hållning gentemot Tyskland hände det att Aftonbladet stoppade pressarna för att kunna publicera snabböversatt tyskt propagandamaterial. Till det mer bisarra hör berättelsen om en man på redaktionen som ska ha gått omkring med en lista på personer som skulle giljotineras på Tegelbacken efter ett nazistisiskt maktövertagande.

Motståndet mot tyskvänliga Aftonbladet tog sig många olika uttryck.
– Den som köper Aftonbladet saboterar den svenska demokratins försvar! Enhällig svensk front mot nazistiska Aftonbladet!, stod att läsa på många flygblad.

När aftontidningen AT startade var det till viss del en reaktion på de tyskvänliga skriverierna i Aftonbladet. Med LO som ägare kom det första numret av AT ut den 26 mars 1942. 14 år, sju månader och 8 dagar senare, sa AT tack och adjö till sina läsare. LO fortsatte trots det som tidningsägare. Hösten 1956 köpte de Aftonbladet och Stockholms-Tidningen av industrialisten Torsten Kreuger.

Aftontidningen AT kom ut med sitt allra sista nummer den 3 november 1956.
Att idag läsa det numret är en spännande upplevelse. Det kan man bl a göra på Kungliga biblioteket i Stockholm – men för egen del behövde jag bara gå ut i förrådet och hämta det sista numret av AT som min pappa sparat av tidningsnostalgiska skäl.

På förstasidan står rälsbussföraren Ernst Fagerström, i sina händer håller han AT:s första och sista nummer. Om mina åldrade ögon hade varit mer klarsynta skulle jag i teorin ha kunnat se Ernst Fagerström i ett oändligt antal kopior på den sidan.

Att just Ernst Fagerström hamnade på AT-omslaget har sina orsaker. Det var han som på LO-kongressen 1941 föreslog att LO skulle starta en egen kvällstidning – och Ernst Fagerström fick ju som han ville.

Med Aftontidningen AT i landets tidningskiosker fick Aftonbladet konkurrens. AT:s demokratiska och antinazistiska budskap fick även Tyskland att reagera, AT tilläts t ex inte att skicka någon korrespondent till Berlin. Även Aftonbladets ägare Torsten Kreuger tog intryck av AT, men framför allt påverkades han av hur andra världskriget utvecklades. När Kreuger förstod att Hitler och nazismen inte längre var ett vinnande koncept ändrade han med raska tag inriktningen på Aftonbladets ledarsida. Torsten Kreuger rekryterade Allan Fagerström som ledarskribent. Han – som inte var släkt med rälsbussföraren Fagerström på AT:s förstasida – hade då gjort sig ett namn som slagfärdig tysklandskritiker i akademiska Lundagård.

I det sista numret av AT märks den antinazistiska hållningen på många olika sätt, t o m i berättelsen om insändarsidan ”Rakt på sak”.
– Under krigsåren gav Sverige en fristad åt många flyktingar. Det skickades under dessa år åtskilliga insändare om utlänningar som uppgavs på ett eller annat sätt ha burit sig illa åt eller som ansågs ha gjort otillbörligt intrång på svenska medborgares rättigheter. Dessa insändare kastade jag i papperskorgen. Inte på order av någon utan för att de stred mot tidningens grundprinciper att inte främja främlingshat, säger redaktören Gösta Johansson i det sista numret.

Andra kända AT-medarbetare virvlar också förbi i allra sista AT, några exempel:
Stig Ahlgren, Ivar Ivre, Pekka Langer, Gunnar ”Knas” Lindqvist, Gits Olsson, Moses Pergament, Stig Sjödin, Karl Vennberg, Åke Wilhelmsson och Arthur Österwall.

Där berättas också om Boklotteriet som startades på initiativ av AT, tidningen Vi och ABF. Med intäkterna från det lotteriet delades det ut stipendier till förtjänstfulla författare. I det allra sista numret meddelas att Ture Nerman får 5.000 kronor, medan Jan Myrdal och Svante Foerster får 1.500 kronor vardera.

Icke utan stolthet meddelar AT också att Boklotteriet genom att dela ut 230.000 kronor årligen faktiskt delar ut mer pengar än Nobelpriset!

”Vi tre på baksidan” får också ekonomiska frågor i sista numret av AT, precis som ”Vi tre på baksidan” fick ekonomiska frågor i det allra första numret av AT. Och det är samma personer som AT tillfrågat 1942 och 1956 – Carl Gunnar Lidbom, Gloria Sprang och Stig Attermark. 1942 fick de frågan om fickpengarna räcker, fjorton år senare är det frågan om lönen räcker.

Jag nöjer mig med att återge Carl Gunnar Lidboms svar från 1942, som på den tiden pluggade på Norra Latin. Senare blev han mer känd som juristen, statsrådet och ambassadören Carl Lidbom:
– Jag får 4:50 i månaden och eftersom jag dessutom blir bjuden på bio av pappa, är det inte svårt för mig att få det att gå ihop. Jag köper tidningar och choklad för pengarna och det händer att det räcker till en bok någon gång.

I sista numret av AT tar också Norra Bantrollet farväl. Trollet skapades ursprungligen av konstnären Gerd Rissler i boken ”Mickegubben på Rosenön”. I Norra Bantrollets skepnad medverkade nallen dagligen i AT från den 26 december 1943 till slutet den 3 november 1956. Då trillar en tår på trollets kind till rimmade rader av Herr Fredrik – Nils Häglund med andra ord:

Hej på er alla, idag ska jag sluta.
Lyftes för alltid ut ur min ruta.
Mitt öde är väl en bagatell
men har ute i världen sin parallell:
Ensam och svag i en maktbalans
har jag kommit i kläm med min svans.

Därmed tog tidningsagan AT slut. Men inte ens ett sagoslut varar för evigt.
I sista numret av AT ser familjen Westling framtiden an i en helsidesannons från Aftonbladet.

Det var några år sedan – i år har tvillingpojkarna Mats och Per i annonsen fyllt 71 år.
Men det är som man brukar säga en helt annan historia.


Brandtal

MassmedialtSkapad av Lennart Forsberg mån, juli 30, 2018 18:35:40



– De största bränderna i modern tid, säger många om sommarens skogsbränder.
Men vad är egentligen modern tid? Ofta verkar de som uttalar sig inte minnas längre tillbaka än till skogsbranden i Västmanland 2014? För egen del är jag mycket mera bakåtsträvande – jag ser många likheter mellan sommaren 2018 och sommaren 1888!

Låt vara att vi i år mäter förödelsen i tusentals nedbrunna hektar och att vi för 130 år sedan mätte förödelsen i tusentals människor som över en dag förlorade sina hem.

Midsommarhelgen 1888 brann Sundvall, Umeå och Lilla Edet.
Den torra, varma sommaren 1888 brann det också i många skogar runt om i landet.
– Kustremsan mellan Västerbotten och Hälsingland breder ut sig som en enda kolossal kolmila, sa en ångbåtskapten i Dagens Nyheter den 26 juni 1888.

Annonsen i Umebladet från den 21 juni 1888 – sista numret före stadsbranden – ger en hum om vilken eldsläckningsutrustning den tidens brandbekämpare hade att arbeta med.

Larmet om brandkatastrofen i Sundsvall fick kung Oscar att sätta sig i sin kungliga tågvagn för att visa sin medkänsla på ort och ställe – men kungen hann knappt kliva ner på perrongen i Sundsvall innan beskedet nådde honom att även Umeå brann.

Beskedet medförde att några av tusenlapparna som kungen hade tänkt överlämna till de styrande i Sundsvall inte delades ut – kungen kunde ju inte fortsätta tomhänt på sin fortsatta resa mot Umeå.

Hans gemål, drottning Sofia, skickade också pengar till sundsvallsborna.
Det sägs att drottningen även sände en last med vin av omtanke om dem som drabbats av sjukdom i Sundsvall.

Kungens resa till Umeå var inte helt bekymmersfri. I brist på järnväg fram till Umeå valde kungen att ta sig norrut med bogserbåt. Väl framme vid Skeppsbron i Umeå överlämnade kungen 2.000 kronor till de nödlidande i Umeå.

Det kungliga besöket i Umeå varade bara ett par timmar.

En del hävdar att det då var så rörigt i stan att han endast kunde visa upp sig under en kortare kunglig transport längs Badstugatan (Skolgatan i dagens Umeå). Andra har hävdat att kungen när han anlände till Umeå 1888 inte var i presentabelt skick för att visa upp sig i kunglig glans.

Några sådana konungsliga uppvaktningar har inte följt i spåren efter sommarens skogsbränder, i år är det bara statsministern och några partiledare som visat upp sig i några av de drabbade kommunerna. De politiska besöken har glatt en del och irriterat andra (särskild de som inte tycker att politiker ska hålla brandtal).

I efterdyningarna kring sommarens skogsbränder finns många andra beröringspunkter som för tankarna till 1888.

Jag hajar till när en klimatexpert i Aktuellt-studion berättar att risken från skogsbränder skulle minska avsevärt om man planterar in björk i granskogarna.
Samma tankar hade man ju i Umeå efter stadsbranden!

Björkarna längs staden gator skulle förhindra framtida bränder, hoppades stadsfullmäktige när man fattade sitt trädplanteringsbeslut 1892.

Andra experter har i nyhetssändningar hävdat att militären i framtiden måste ges större möjligheter att hjälpa till med brandbekämpningen.
Samma tankar som man hade i Umeå efter stadsbranden!

I Umeå satsade man ju stort på att få sina regementen kring sekelskiftet.
Med soldater i kaserner såg de styrande inte bara ökade skatteintäkter flyta in till stan.
De såg också stans soldater som tänkbara brandsoldater i händelse av en ny stadsbrand!

De var naturligtvis eld och lågor över sin egen framsynthet.





Bilder kräver bildning

MassmedialtSkapad av Lennart Forsberg ons, juli 04, 2018 19:01:39

Jag blev upprörd när jag fick ögonen på en bild som Katerina Janouch sprider på Twitter – det är en ofördelaktig bild av Anders Lindberg, Aftonbladets politiske chefredaktör, som medverkade i Opinion Live den 1 juli.

Janouch har uppenbarligen hämtat bilden från från SVT Plays rörliga flöde.
Vill man förlöjliga sina medmänniskor är det fort gjort att göra stillbilder ur ett sådant material. – Simpel och ohederlig bildbehandling, kallar jag det.

Som för att bevisa min tes gjorde jag porträttbilder av åtta andra personer som medverkade i samma program som Anders Lindberg.

Den övre oktetten är skapad med illvilliga avsikter – de ser ju ut som ena riktiga tråkmånsar allihopa.

I den undre bildgruppen ser samma personer ut att vara ett gäng trevliga kompisar.

I bildernas värld kan man få precis som vad vill.
Vill man som Katerina Janouch vara oförskämd – för att inte säga elak – går det också bra.

Men så behandlar man naturligtvis varken bilder eller medmänniskor.
De som gör det saknar uppenbarligen bildning...



Akademisk fråga

MassmedialtSkapad av Lennart Forsberg fre, april 20, 2018 08:30:45

Det låter som en osvensk kakofoni,
när den förs på tal, vår Akademi.

Akademisk fråga

Den arga mannen med knuten hand

knyter förvisso sin slips ibland.

Den arga kvinnan med stillsam list

knyter förvisso sin blus till sist.

Så frågan är – mellan skål och glas –

om de kan samsas på knytkalas?

Lennart Forsberg

Akademisk soppa

MassmedialtSkapad av Lennart Forsberg fre, april 13, 2018 09:29:42

Vad är det för soppa de äter,
när de lärde samlas och träter?

Akademisk soppa

Frågan om Akademien är smart
är förstås av akademisk art.
Senare tiders verbala brak
tyder på brist i snille och smak.
De stadgar som sägs skapa stadga
får munnar att fräsa av fradga.
Månntro att den hycklande vreden
ges näring på Gyldene Freden!?

Lennart Forsberg



Journalistik och politik

MassmedialtSkapad av Lennart Forsberg mån, april 02, 2018 14:07:05

För någon månad sedan blev många – framförallt moderater – upprörda över att en journalist på P4 Värmland också var medlem i Vänsterpartiet.
För några veckor sedan blev många – framförallt moderater – upprörda över att en offentligt anställd vid BRÅ i Umeå yttrade sig om en moderat valfilm. De upprörda irriterades allra mest över att den offentligt anställde visade sig vara socialdemokrat.

Jag, som hela mitt yrkesverksamma liv levt i övertygelsen att offentligt anställda kan skilja på sin yrkesroll och sina fritidsintressen, hade svårt att ta till mig den moderata upprördheten, hur mycket jag än grunnade på frågan.

Med mitt livslånga intresse för politik och journalistik drog jag mig till minnes nyhetsredaktionen vid Sveriges Television som i slutet av 60-talet anställde en moderat och en socialdemokrat för att få politisk balans i nyhetsrapporteringen. Moderaten hette Sam Nilsson, socialdemokraten hette Bertil Hammarstedt. De ersattes av två andra journalister med politiska meriter. Moderaten hette K-G Bergström, nu krönikör på Expressen, socialdemokraten hette Hans Dahlgren, nu statssekreterare i Statsrådsberedningen.

Jag kom också att tänka på Gunnar Myrdahl, som gärna framhöll att ekonomer och andra samhällsvetenskapliga forskare skulle öka sin trovärdighet om det i sina skrifter även deklarerade sin politiska grundinställning.

I ett mer lokalt perspektiv, dök även tidningsutvecklingen i Umeå upp i mitt huvud.
I början av 1900-talet försökte boktryckarfamiljen Lindroth lägga beslag på alla tidningar i stan, för att på så sätt få monopol på den konservativa åsiktsbildningen. Det var bara Västerbottens-Kuriren som höll emot – Västerbottens-Kuriren under Gustav Roséns ledning blev istället ett forum för Roséns och de liberalas tankegångar.

Arbetarrörelsen och socialdemokraterna fick sitt forum med Västerbottens Folkblad 1917. Om Västerbottens-Kuriren var ett form för Gustav Rosén så var Västerbottens Folkblad ett forum för Elof Lindberg – två herrar som även innehade ämbetet som landshövding i Västerbotten mellan 1931 och 1956. På Västerbottens Folkblad jobbade även Elon Dufvenberg samtidigt som innehade många socialdemokratiska förtroendeuppdrag, bl a som stadsfullmäktiges ordförande 1943-64.

Dagsaktuella debatter är m a o inte alltid aktuella.
Mycket av det som sägs i nutid har redan framförts i dåtid.
Och vad man än tycker i en viss fråga har det sällan med ett eventuellt innehav av ett medlemskort att göra.

Gott omdöme – och dåligt omdöme – kan man ha ändå.





Ledarförmåga

MassmedialtSkapad av Lennart Forsberg tor, mars 15, 2018 17:12:55

Ola Nordebo nominerades till Årets Ledarskribent utan att få priset, det gick till Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladet. Trots den uteblivna belöningen från Dagens Opinion tillhör jag den stora skara som uppskattar Ola Nordebos förmåga att med åsikter och bildning delge läsarna sin åsiktsbildning:

Ledarförmåga
Ledarsidans bildningstörst
bildar bildad skola
som jag läser främst och först
för texterna av Ola.

Lennart Forsberg

Umebon i mig vill ju dessutom gärna tro att det är något visst med att bo långt norrut!? Här uppe är ordmånen mycket god för ordbrukare:

God ordmån
Ledarskribenter borde bo
i norr där kloka orden gro.
Det yrkesvalet gjorde O.
en kloker karl och Nordebo.

Lennart Forsberg



Nästa »