Å andra sidan

Å andra sidan

Åke om Åke

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg fre, oktober 19, 2018 20:46:16

Meddelandet att Åke Ortmark avlidit får mig att minnas en annan Åke – teatermannen
och recensenten Åke S Pettersson. Som rekryter korsade deras vägar på I 20 i Umeå.
Åke och Åke låg på samma lucka och båda tyckte att logementlivet var enahanda.

För att få lite omväxling hyrde Åke och Åke ett rum på stan.
– Det var Umeås tystade rum, konstaterar Åke S Pettersson i sin 50-talsskildring som finns att läsa via nättidningen Alba.

Det tysta rummet förklaras av att Åke Ortmark under lumparmånaderna också kompletterade sina kunskaper i franska språket för att komma in på Handelshögskolan i Stockholm. För att få sin språkträning beslutade Ortmark att det endast skulle talas franska i deras gemensamma hyresrum. Med sådana förutsättningar blev konversationen mellan Åke och Åke en uppvisning i enstaviga repliker:
– Du thé?
– Merci!

Med korta ord kan man komma långt. Åke Ortmark kom in på Handels 1954.

– Men tjenare. Läget?

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg mån, september 24, 2018 08:36:25


– Men TJENARE Folke!
– Men TJENARE! Läget?

Dialogen mellan de två 5-åringarna i Midsommarkransen får mig att dra på mun.
Till saken hör att 5-åringen Folke är ett av mina fyra barnbarn!

I nästa andetag drar jag mig till minnes ett uttryck som ofta upprepas av vuxna:
– Hans språk är på en 5-årings nivå, hörs vuxna ibland säga om andra vuxna.
Därigenom förringar de alla 5-åringar... tack vare tidningen Lijeholmen/Älvsjö vet vi ju att 5-åringar talar som om de vore vuxna.

Kvalet under valet

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg tor, september 13, 2018 18:49:37

Under årets valrörelse har jag haft Valmyndigheten i åtanke mer än någonsin tidigare.
Tänka sig att en arbetsplats med ett 20-tal anställda plötsligt blir en angelägenhet för hela landet där felräkningar, förseningar och datorproblem läggs den lilla myndigheten till last.

För egen del minns jag när den nybildade Valmyndigheten något år efter millenieskiftet vände sig till det svenska universitetsdatornätet SUNET i hopp om att få sin internetuppkoppling via det kraftfulla universitetsnätet. På den tiden jobbade jag som SUNET-informatör, och jag minns mycket väl hur snacket gick i SUNET-styrelsen:
– Myndigheten är liten och kommer inte att generera särskilt mycket trafik, sa de styrande inom SUNET, väl medvetna om att de ansvarade för ett mycket kraftfullt nät anpassat för alla tänkbara undervisnings- och forskningsbehov.

Med de ”gamla” orden ringande i mina öron, blev jag förstås förvånad när Valmyndighetens hemsida brakade ihop under valkvällen den 9 september. Som f d SUNET-tjänsteman kunde jag inte låta bli att kolla upp vem som idag har Valmyndigheten under sina Internet-vingars beskydd. Det visar sig vara Skatteverket!

Det är i år som som Skatteverket tagit över efter SUNET. Jag förvånas inte över att Valmyndigheten skaffat en annan leverantör, men visst förvånas mina pensionerade SUNET-ögon över att just Skatteverket tagit över.
– Jag skulle ha blivit lika förvånad om SUNET tagit över Skatteverkets ordinarie uppgifter, muttrade jag under valnatten.

Fjällskär & Sjöholm

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg mån, juni 04, 2018 12:47:49


Möten mellan människor är lärorika.
Ju fler människor man möter, desto uppenbarare blir insikten att det fortfarande finns mycket kvar att lära.

Den tanken slog mig när några av mina gamla lumparkompisar från K 4 i Umeå återträffades ett drygt halvsekel efter att vi ryckt in i den kasern som numera fungerar som stadshus i Umeå.

De grabbar som nu blivit gubbar möttes på Fjällskär och Sjöholm – gårdsnamn som i mitt okunniga, västerbottniska huvud lät som om det vore en ö och ett efternamn! Men nu vet jag bättre. Fjällskär och Sjöholm är inte bara Peder Wachtmeisters och Carl Adam Lewenhaupts hemställen, det är två anrika gårdar i Sörmland som har en hel del att berätta om Sveriges historia.

Fjällskärs gård ligger ett stenkast från flygfältet Skavsta.
Det är en gård med gamla anor, på 1600-talet ägdes den av friherren och riksrådet Johan Skytte, som bl a hade ansvaret för undervisningen av den 8-årige prinsen Gustaf Adolf, som några år senare kröntes och blev kung Gustav II Adolf.

Utbildning prioriterades högt av Johan Skytte, och då särskilt i avlägsna och glest bebyggda trakter. Han startade bl a Skytteanska skolan i Lycksele, som sedan flyttade till Tärnaby. Johan Skytte spelade även en viss roll när landets femte universitet hamnade i Umeå!!!

Stan med sina akademiska ambitioner hade inte mycket att komma med när kampen om ett universitet i Norrland inleddes. För att ha någonting att vila sig mot startade man därför en akademi som hedrade Johan Skytte – han hade ju inte bara startat Skytteanska skolan, han hade också startat landets näst äldsta universitet – det i Tartu, Estland!

Skytteanska samfundet bildades 1957 och fick tio år senare kungligt beskydd, som en av 18 kungliga akademier i Sverige.

Sjöholm var för länge sedan en holme i sjön Näsnaren utanför Katrineholm.
Så här såg det ut 1784 och så här såg det ut 1797.
På Sjöholm har många adelsfamiljer hållit hus under årens lopp.
Hus som ibland har kallats herresäten, ibland har kallats slott – hus med historia och många historier.

Sjöholm uppmärksammas av Erik Dahlberg i verket Suecia antiqua från 1706, där han avbildar ett pampigt slott med överdrivna proportioner för att ge ett mer storslaget intryck än själva verkligheten. Det slottet – förutom flyglarna – revs 1760.

I slutet av 1700-talet flyttade Ewa Helena Ribbing in på Sjöholm (hennes rötter hör till samma släktträd som den i fjol avlidne DN-journalisten Magdalena Ribbing). När Ewa Helena kom till Sjöholm hade hon med några års mellanrum förlorat sin make och en av sina söner. I den situationen var det gott nog för henne att bygga om en av Sjöholms flyglar till huvudbostad för sig själv och sin kvarvarande son Adolph Ludvig Ribbing. Några år senare skulle sonen bli omtalad i ett för familjen mindre smickrande sammanhang. Adolph Ludvig ingick nämligen i den komplott som planerade och genomförde mordet på Gustav III i samband med maskeradbalen på Operan 1792. En del hävdar att det var Adolph Ludvig som gav ett tecken till Jacob Johan Anckarström när det var dags att trycka av.

Innan Adolph Ludvig lämnade Sjöholm för att bege sig till Operan sägs det också att han brände alla handlingar som på något sätt skulle kunna knytas till det dådet på Operan. Därmed brände han också upp många dokument av stor betydelse för Sveriges historia.

Så dramatiskt har det inte varit på Sjöholm i modern tid.
Sedan familjen Lewenhaupt tog över Sjöholm 1859 har det – med något undantag – varit tämligen lugnt vid Näsnarens strand.

Den Lewenhaupska eran började med att greven och överkammarherren Adam Lewenhaupt byggde en ny huvudbyggnad i renässansstil som stod klar 1864. Det sägs att överkammarherren med sin skapelse ville efterlikna Rosenborgs slott i Köpenhamn – med den skillnaden att Sjöholm byggdes helt i trä – ett ödesdigert val skulle det visa sig ett hundratal år senare.

Då – i slutet av 1960-talet – är Carl Adam Lewenhaupt och Peder Wachtmeister i Umeå för fortsatt militär utbildning. Vid en promenad i centrala stan får de syn på en löpsedel:
Grevinnan eldar upp sitt slott!
– Vi köper tidningen, säger Carl Adam till Peder, det kan ju vara någon vi känner.
Och visst var det någon de kände! Det var Carl Adams mamma som eldade upp Sjöholm.

För henne är historien inte så dramatisk. Hon hade tillstånd att få bränna upp slottet som hon ibland kallade kråkslott, ibland kåkslott. Hon var enligt den tidens tidningar trött på att frysa – aldrig varmare än 16 grader! – och hon tyckte att uppvärmingen av huset var alldeles för dyr.

I ett gammalt nummer av Hemmets Veckotidning konstaterar hon:
– Tänk-på-att-arna är de värsta. Tänk på att kulturhistoriska värden går förlorade. Tänk på att slottet ser så vackert ut från vägen. Tänk på att, tänk på att. De har börjat tänka nu, när jag har tänkt färdigt för ett år sedan.


Akademien alltid på tapeten

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg ons, maj 16, 2018 08:49:29


Svenska Akademien är ständigt på tapeten.
Och den tapeten tycks mestadels vara uppåt väggarna.

Många yttrar sin som om de vore experter, men få verkar veta vad Svenska Akademien egentligen är.
– Det är i varje fall ingen stiftelse, säger de som vill göra om Akademien till en stiftelse.

Svenska Akademien instiftades den 20 mars 1786 i samband med att Gustav III presenterade reviderade stadgar för en annan akademi, Vitterhetsakademien. Kungens tanke med Swenska Academien var att den endast skulle arbeta med Swenska Språkets, Wältalighetens och Skaldekonstens uphjelpande.

Då var Svenska Akademien en akademi bland många andra akademier. I slutet av 1700-talet talade man ofta om den som om det vore en stiftelse, ibland med stavningen stiktelse, som fortfarande omnämns i Svenska Akademiens ordbok.

Det var festligt värre vid Svenska Akademiens första sammankomst den 5 april 1786. Till Stora Bourse-Salen hade kungen kallat tretton ledamöter, som fick ta plats på stolar levererade av Kongl Husgerådsbetjeningen. På stol nummer 1 placerades Riks-Rådet Grewfe Anders von Höpken, en av kungen aktad man som också satt som preses i Vitterhetsakademien.

De övriga ledamöterna rekryterades även de från kungens absoluta närhet.
De Tretton som kallats till den första sammankomsten tilldelades stolar efter lottdragning. Lottade gjorde man även om posterna som Directeur och Cansler (direktör och ständig sekreterare med dagens språkbruk). Ledamöterna tilldelades vita kulor och eftersom Johan Henric Kellgrens kula hade en svart prick utnämndes han till directeur.
Nils von Rosensteins kula hade två svarta prickar som meriterade honom att bli cansler.

Kul med sina kulor hade akademiledamöterna säkert?
Och var det inte trevligt så var det i alla fall grevligt:

N:o 2: Riks-Rådet Grewfe Carl Fredric von Scheffer
N:o 3: Biskopen Doctor Olof Celsius
N:o 4: Kongl. Secreteraren Johan Henric Kellgren
N:o 5: Riks-Rådet Grewfe Mathias von Hermansson
N:o 6: Biskopen Doctor Johan Wingård
N:o 7: Riks-Rådet Grewfe Axel von Fersen
N:o 8: Öfwerste-Kammar-Junkaren Grewfe Johan Gabriel Oxenstjerna
N:o 9: Expeditions-Secreteraren Gudmund Göran Adlerbeth
N:o 10: Kammar-Rådet Anders af Botin
N:o 11: Cancellie-Rådet Nils von Rosenstein
N:o 12: Stats-Secreteraren Elis Schröderheim
N:o 13: Cancellie-Rådet Grewfe Gustaf Fredrik Gyllenborg

De tretton blev så småningom De Aderton – men det dröjde ett helt år innan Husgerådsbetjeningens samtliga stolar hade bemannats.

Akademiens beskyddare – Gustav III - höll förstås ett vakande öga på verksamheten sittande bakom ett skrank på en för honom iordningställd grillerad lectare… bakom ett förgyllt galler med andra ord.

Så är det inte nuförtiden.
Nu kan andra personer i akademiens närhet hamna inför skranket och bakom galler.






Försnillare med bitter bismak

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg ons, maj 09, 2018 12:56:02


Äntligen!
Efter 29 års väntan har Kerstin Ekman beviljats utträde ur Svenska Akademien.
Förr i tiden gick det fortare. När Henning Hamilton lämnade Sverige 1881 efterträddes han ett år senare av Esaias Tegnér den yngre, som i sitt inträdestal inte kunde tala om sin företrädare. Eftersom Henning Hamilton fortfarande var i livet, valde Tegnér att tala om poesins språk.

Henning Hamilton var på sin tid en mycket betrodd man – statsråd, minister, diplomat, kansler och ledamot i flera lärda akademier – bland annat i Svenska Akademien där han satt på stol 9 och även hade uppdraget att vara Akademiens sekreterare.

När han 1881 flyttade (för att inte säga flydde) till Amélie-les-Bains i sydöstra Frankrike, var det i hopp om att få lite lugn och ro på ålderns höst och samtidigt slippa se de svenska tidningarna som då hade mycket att berätta om Den Hamiltonska katastrofen.

Den sorgliga historien – som även kallades Riksskandalen – började med att Henning Hamilton tidigt fick uppdraget att vara förmyndare för sin föräldralöse brorson Wathier Hamilton. I den rollen hade han inte enbart sin brorsons ekonomi i åtanke. Han tyckte sig även se goda möjligheter att förstärka sin egen ekonomi genom att förfalska brorsonens namnteckning på många reverser.

När det uppdagades 1881 konstaterade skämttidningen Söndags-Nisse:
– Förtroendeposter har regnat på grefve Henning Hamilton. Han har varit allt – utom finansminister.

När Wathier Hamilton fick kännedom om reverserna var han en myndig man med hemadress på Barsebäcks fideikommiss. Då de för honom okända skuldförbindelserna dök upp inleddes en intensiv brevväxling med farbrodern Henning Hamilton – en brevväxling som fortfarande finns bevarad på Carolina Rediviva i Uppsala. Googla på "Henning Hamiltons fall" och du kan läsa en pdf-fil som sammanfattar den brevväxlingen.

Sammanställningen inleds med ett brev där Wathier Hamilton tar på sig att återbetala alla skuldebrev som bär hans namn. Det brevet skrev Wathier Hamilton i hopp om att farbrodern Henning Hamilton skulle slippa nesan att ställas inför skranket i en rättslig process.

Någon rättegång blev det inte heller. Men brevet där Wathier Hamilton åtog sig att återbetala alla skulder fick den tidens tidningar kännedom om. Man kan nästan säga att Henning Hamilton utsattes för ett journalistiskt drev långt innan ordet fanns. Om än med en statsrådspension på 4.000 kronor kände knappast Henning Hamilton någon lugn och ro när han flyttade ner till sydöstra Frankrike, ett stenkast från Medelhavet och Pyrenéerna.

Hur kunde det gå så illa för den förr så högt uppburne mannen?

Själv sa han att hans dåliga ekonomi hade sitt ursprung i att han ställt upp för en god vän i knipa, vilket fick katastrofala följder för hans egen ekonomi. Han sa också att han på inga villkor ville oroa sin hustru, som levde i tron att maken från Hedenlunda slott och Veckla gård var en man med med mycket god ekonomi.

Andra har hävdat att Henning Hamiltons ekonomiska obestånd hade med misslyckade investeringar på Krim att göra, det talas både om satsningar på spannmålsproduktion och brännvinstillverkning (som kanhända är två sidor av samma mynt?).

Ryktet sa också att Henning Hamilton förlorade stora summor på hasardspel i Berlin och andra storstäder. Andra hävdade att han missbrukade morfin.

Totalt lurade Henning Hamilton sin brorson på 285.000 kronor.
Därutöver hade han dragit på sig skulder uppemot 800.000 kronor.

Med den ryggsäcken tvingades han lämna Svenska Akademien – och Sverige.

Henning Hamilton avled den 15 januari 1886.

En gripande historia

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg fre, maj 04, 2018 08:38:05


Klädnypan vid konstnärligt campus i Umeå – som har sin egen konsthistoria – reser sig i mina ögon också som en symbol för många små vardagsuppfinningar som betytt mycket för samhällsutvecklingen. Att skriva klädnypans historia är ingen konst…

De första klädnyporna gjordes i ett enda stycke med två parallella flikar som hölls ihop med en knopp i ena änden. Sådana klädnypor får mig att associera till det finlandssvenska ordet för klädnypa – bykpojke!

Det sägs att romer förr i tiden gärna ägnade sig åt tälja klädnypor, men det var länge sedan… på den tiden kallades romerna för zigenare över hela världen. Duktiga lär även en religiös sekt i England ha varit, den kallades shakers och sägs – förutom att ha spridit sitt religiösa budskap till USA – också ha talat väl om klädnypans förtjänster under sina frälsningsresor. Deras ord togs särskilt väl emot i Vermont, strax norr om New York.

Om Silicon Valley står för mycket av dagens digitala utveckling, så hävdar många att Vermont på 1800-talet var lika betydelsefull för klädnypans utveckling.

De första patentet kom redan 1832, men patenthandlingarna förstördes i en brand fyra år senare – det var patentverkets byggnad som brann! Det allra första patentet brukar istället tillskrivas uppfinnaren David M Smith från Vermont med sin konstruktion från 1853. Men David M Smith var långt ifrån ensam i sin ambition att skapa den perfekta klädnypan. Mellan 1852 och 1887 hanterade det amerikanska patentverket 146 patentansökningar rörande klädnypor. 1887 var också uppfinnaren Solon E Moore – även han från Vermont – redo att söka patent för en klädnypa som hade stora likheter med dagens klädnypor – två platta träpinnar som hålls ihop med en sinnrikt vriden tråd.

Med Solomon E Moores konstruktion kunde klädnypor också börja massproduceras.
I USA var konkurrensen hård mellan klädnypsfabrikerna. Priset på 1 gross klädnypor låg på 58 cent, men det var ett pris som fabrikörer i andra länder utmanade. Fabrikörer i Kina – och Sverige! – förvånade amerikanerna med att sälja klädnypor för 48 cent grosset!

Det var strax efter första världskriget och produktionen av klädnypor gick på högvarv – men inte så länge till. Med mer teknologiska uppfinningar – som torkskåp och torktumlare – minskade behovet av klädnypor drastiskt.

Fabrikerna som tillverkade klädnypor blev färre och färre. North Clothespin Factory i Vermont höll ut längre än de flesta. När fabrikens direktör Jack Crowell avled 1996 visste de efterlevande att han önskade sig en gravsten smyckad med en klädnypa! Han fick som han ville – men ändå inte. Crowell önskade sig en klädnypa med rörliga delar, så att barn på besök skulle kunna använda hans gravsten som gungbräda!

De ansvariga på begravningsplatsen tyckte inte det var en bra idé.
Andra besökare skulle kort sagt inte uppskatta att gravplatsen blev en lekplats.

För dem som vill leka med klädnypor finns det idag många andra sätt att roa sig på.
Det hade knappast 1800-talets uppfinnare i Vermont någon tanke på. Se här!




Cocco Bello!

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg tor, april 05, 2018 08:15:50


Resor är minnesrika.
Med några dagars perspektiv kan man t o m dra på mun åt oväntade händelser.
Att telefonen blir stendöd när hela jag dränks av en saltvattenvåg får man räkna med.
Att hela jag står i bara kalsipperna nere vid receptionen är också fullt normalt.
Det är ju så lätt gjort för en svensk turist att mitt i mörka natten starta brandlarmet istället för att tända lyset.

Lite mer svårsmält är det faktum att vi bodde med råtta under merparten av vår semesterresa. Hela berättelsen om vårt husdjur på hotellet är inte mycket att skratta åt.
Men fem rader kan nog få vemsomhelst att dra på mun?:

En turist vid Kanariska vatten
fick oväntad gäst mitt i natten
då en råtta bet hål
i hans ask Läkerol.
Sen dess lär han resa med katten!

Med sådana upplevelser i bagaget(!) blir jag trots allt full i skratt när jag en förmiddag ser att vi sitter på ett kafé med namnet Cocco Bello! Det var ju det vi smågrabbar sa på 50-talet, när någon bar sig riktigt illa åt. Fast vi visste förstås inte att vi talade italienska? Vi visste inte heller att vi talade om en vacker kokosnöt.

Vi trodde att vi talade svenska, när vi muttrade kokobello åt någon dumdristig. Hade vi riktigt bråttom föll det vackra bort, då var dumheter bara koko. De dumdristiga på 50-talet, slår det mig nu, brukade vi också kalla för dumkalvar (nöt som nöt!).

Det är minnesbilder som får mig att skratta på ett kafé i San Fernando, Playa del Inglés.
Förutom att resa runt världen mår man också gott om man tillåter sig resa i tiden...



Nästa »