Å andra sidan

Å andra sidan

Ostindien i Umeå

UmeåSkapad av Lennart Forsberg sön, augusti 19, 2018 15:47:17

Säga vad man vill om gamla tidningar, men man lär sig mycket nytt när man läser dem.
I månadsskiftet september-oktober 1881 publicerade Umebladet en berättelse om Umeå som ursprungligen skrivits för tidskriften Thule.
Klippen ovan är från Umebladet den 4 oktober 1881.

Där berättas bl a om stadsdelarna Amerika och Ostindien.
Amerika ligger väster om Renmarksbäcken (det vet väl alla umebor!?)
Ostindien ligger öster om kyrkan i kvarteren kring länsresidenset (det visste inte jag).

Platsnamnet Amerika finns på många ställen i vårt avlånga land, oftast som en markering att det är en bra bit från centrum. Med Ostindien i Umeå får namngivningen en vidare dimension – Amerika ligger västerut och Ostindien österut.
Fast i Umeå säger man inte så. Här – och bara här! – är det Väst på stan och Öst på stan som gäller.

Jag – som är uppväxt på Haga – kan samtidigt ägna området mellan Haga och regementet en tanke. Hur gick det till när det blev Arabien, undrar jag...
Jag, som tycker mig ha hyfsad koll på väderstrecken kan – med Amerika och Ostindien i åtanke – tycka att ett namn som Nordpolen hade varit mer passande...
däremot skulle jag aldrig komma på tanken att påstå att Arabien ligger Nord på stan :-)

Ordväxling och skottväxling

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tis, juli 24, 2018 08:43:28


Med modern teknik kan vi se oss om i världen.
Vi kan sitta vid datorn och drömma om utflykter till andra länder och stränder.
Vi kan också göra resor i tiden, resor som ger oss tänkvärda perspektiv på dagens tillvaro.

Jag kan idag sitta i min Internet-anslutna stuga vid Täftefjärden och läsa Kungliga Bibliotekets digitaliserade tidningar. I den tidningsskatten kan jag också läsa om händelser som utspelade sig i Täftefjärden på 1800-talet.

Annonsen ovan är från Umebladet den 13 november 1863.

Då var det mycket fattigt i Västerbotten.
Och lika fattigt var det i Österbotten.
Från var sitt håll spanade västerbottningar och österbottningar ut över Kvarken.
Någonstans vid havets horisont fanns förhoppningar om en drägligare tillvaro.

Trafiken på Kvarken var livlig. Givetvis smugglades det också en hel del.
Varor som dämpade hungern och varor som fick de fattiga att glömma hungern skeppades över Kvarken.

Till den första kategorin hörde viktualievarorna, det är det vi kallar livsmedel idag. Till den senare kategorin hörde bränvinet (man stavade så på den tiden).

På höstarna – när mörkret lagt sig över kustlandskapet – tilltog smuggeltrafiken.
För att hålla koll på smugglarna utrustade sig tullen med en båt, en tulljagt, med jagtuppsyniningsmannen M Sundberg som befälhavare.

I slutet av av september 1863 hittade han en båt – till synes utan ägare – lastad med två fulla bränvinskärl nere vid sjöbodarna i Täfteå. Båten – med bränvin och allt – beslagtogs och fördes ut mot Ultervik där tulljagten låg förtöjd. Kvällen därefter ”prejades tulljagten av några finnar” enligt Umebladet. Finnarna krävde att med hårda ord få tillbaka sin båt och sin last.
– Får vi inte tillbaka båten kommer vi att skjuta ner tulljagten, hotade de.

Vid 12-tiden började skottlossningen, som besvarades att tulljagten.
Skjutandet pågick i fyra timmar utan att någon på tulljagten blev skadad.
– Om någon av finnarna blev skadad vet vi inte, meddelade jagtuppsyningsmannan M Sundberg efter incidenten.

Efter ytterligare någon timme återvände finnarna till tulljagten på nytt. Nu för att i mycket vänliga ord begära att åtminstone få tillbaka båten. Efter åtskilligt parlamenterande fick de också som de ville. Utan en enda droppe bränvin i sin båt styrde de omedelbart iväg mot friheten och den finska kusten.

För jagtuppsyningsmannen M Sundberg återstod dock en hel del efterarbete.

Han hade under samtalen med smugglarna på Täftefjärden noterat att de uppträdde med sotade ansikten. Sundberg tog det som ett tecken på att det bland finnarna även fanns svenskar som var finnarna behjälpliga under dramatiken på Täftefjärden.

Därför satte han in sin efterlysande annons efter dramatiken på Täftefjärden.
Om annonsen ovan hade någon effekt återstår att se.
Det finns många gamla Umeblad kvar att läsa i Kungliga Bibliotekets digitala arkiv :-)


Så här berättade Umebladet om dramatiken längs kusten hösten 1863.



Skrammelverk

UmeåSkapad av Lennart Forsberg mån, juli 16, 2018 18:32:56


Norra Skenet, konstverket på universitetsområdet i Umeå, lämnade aldrig min svärmor oberörd. När hon fick skjuts och vi passerade universitetsområdet var omdömet alltid detsamma:
– Skrammelverk!

Ganska snart lärde jag mig att skrammelverket har sina likheter med grynkorven i Hasse Alfredsons monolog – de två orden kan sägas på många olika sätt. Riktigt vad min svärmor menade med skrammelverk vet jag inte – dumt nog frågade jag aldrig henne när möjligheten fanns. Men av tonfallet att döma tyckte jag mig höra att hon såg ett stort plåtschabrak som skulle ha passat bättre på soptippen.

I den tron har jag levt till för några dagar sedan då jag via Kungliga Bibliotekets digitaliserade dagstidningar fick syn på Nya Dagligt Allehanda från den 21 januari 1887. I det numret återpubliceras en artikel från Vasabladet som skildrar ett brännvinsbröllop i Petalax – det var där min svärmor föddes för drygt 100 år sedan!

Mitt eget bröllop med min svärmors dotter hade inga som helst likheter med den bröllopsberättelsen. Tänka sig ett bröllop som pågår i flera dygn och att bruden under de dygnen får sova i sittande ställning:
– Hon ska bära den tunga kronan av allehanda glittrande skrammelverk, hvari håret ofta är så spändt inflätadt, att hufvudsvålen snart nog vill lossna, och hon får icke sofva annat än i sittande ställning, så att ej prydnaden tager skada, enligt tidningen.

Se där – ett skrammelverk kan också vara en prydnad!
Kanske såg min svärmor också Norra Skenet som en prydnad!?
Med svärmor i sin himmel vänder jag mig till Google i hopp om att lära mig mera.
Men det är inte många skrammelverk jag hittar när jag surfar runt.

Men jag hittar ytterligare en betydelse.
Ett skrammelverk kan också vara något som är så stort och påkostat att man skramlar för att klara finansieringen – att skramla är ju också att samla in pengar.

Fast nu för tiden talar man väl inte om skrammelverk i den betydelsen.
Idag heter det väl crowd funding på ren svenska?

Här kan du läsa artikeln om brännvinsbröllopet i Petalax från den 21 januari 1877.

Tummelösa ön & Læstadius kompani

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, juni 22, 2018 08:42:39


Alla har vi våra barndomsminnen.
Glada berättelser och dramatiska berättelser och berättelser som ursprungligen inte var avsedda för barnaöron.

Som liten grabb på 50-talet hörde jag talas om Tummelösa ön och Læstadius kompani – händelser som utspelade sig tjugo år tidigare men fortfarande kunde föras på tal i samtal mellan vuxna. Händelser som också handlade om fattigdom och förtvivlan.

Tummelösa ön kallades Obbola i början av 1930-talet.
Med många släktingar på Obbolaön – ingen saknade tummar! – är det kanske inte så konstigt att jag som liten knatte la ett och annat på minnet när vuxna samtalade om dramatiken på vedbackarna på ön?

Historien om Tummelösa ön börjar med att ett tiotal unga män på kort tid kapar av sin vänstra tumme. Med förlorad tumme kunde de sedan kvittera ut försäkringspengar på allt från 700 kronor till 1.000 kronor. Gigantiska belopp i en fattig mans perspektiv! Polisen anade dock oråd och började nysta i vad som egentligen hänt – då valde en av de tummelösa att avsluta sitt liv… och när poliserna hade fullgjort sitt uppdrag hade alla de andra förlorat sina försäkringspengar. Några domstolsförhandlingar ägde dock aldrig rum efter händelserna på vedbackarna i Obbola. Det ansågs var straff nog att leva resten av sina liv i avsaknad av vänster tumme.

Læstadius kompani handlade om fanjunkaren i reserven Johan Læstadius. På 30-talet erbjöd han unga män från byarna utanför Umeå att – mot skälig ersättning – få s k frisedel. Ett knappt 100-tal unga män nappade på erbjudandet, män som när det rättsliga efterspelet tog fart kallades Læstadius kompani bland umeborna.

För egen del spetsade jag öronen bara av det faktum att det fanns ett yrke som kallades fanjunkare. Att det dessutom i samma hyreshus som oss – på Stenmarksvägen 2 – bodde en äldre dam med det ovanliga efternamnet fick berättelserna om fanjunkaren att krypa nära inpå. Dramatiken kändes mycket närmare än det korta avståndet mellan Stenmarksvägen 2 och regementet!

Under årens lopp har jag många gånger i mina tankar återvänt till Tummelösa ön och Læstadius kompani. I 70-årsåldern – när barnaminnet och barnasinnet börjat tappa sin skärpa – finns som tur är Nätet med alla sina informationskällor att fylla på sina kunskapsluckor med.

Jag kom Læstadius kompani på spåren via en gammal tidning från Kalifornien.
Svenskättlingarnas tidning Vestkusten berättare om fanjunkare Læstadius den 17 juni 1937 – se ovan.

Fanjunkare Johan Laestadius arbetade som biträde vid Umeå södra rullförningsområde i arton år. Över sig hade chefer med högre militär grad.
– Men de var sällan på jobbet, för dem var tjänsten enbart en pappersmerit, sa fanjunkare Læstadius under krigsrättsförhandlingar som hölls på regementet under våren och hösten 1937.

I frånvaro av högre chefer tog sig fanjunkare friheten att fatta självständiga beslut. Mot betalning sa sig fanjunkare Læstadius kunna hjälpa unga män att slippa göra sin värnplikt. En del betalade 5 kronor, andra fick betala 10 kronor och några få fick punga ut med 100 kronor för att ta del av Læstadius tjänster som ibland även krävde förfalskningar i de militära rullorna.

Sanningen om fanjunkare Læstadius förehavanden rullades upp när de som köpt sig fria från sin militärtjänst insåg att de betalat olika belopp till Læstadius. De som pungat ut med hundralappen kunde inte hålla tyst, när andra kommit undan med femman jämnt.

Små summor kan tyckas, men summor som ska ses i perspektivet att fanjunkare Læstadius på 30-talet hade en årslön på 2.400 kronor att försörja sin tvåbarnsfamilj med. Lägg därtill att 10 kronor på den tiden motsvarades av uppemot 300 kronor i dagens penningvärde.

I krigsrättsförhandlingarna på regementet agerade stans juridiska grädda.
Häradshövding Johan Wandén fungerade som krigsdomare i gyllene uniform.
Poliskommissarien Emanuel Ahnström var åklagare och krigsfiskal.
Advokaten Sven Hallström ställde upp som fanjunkare Læstadius försvarare.

Domen mot fanjunkare Læstadius blev hård.
Han förlorade jobbet och dömdes till straffarbete i två år och fyra månader.

Gamla tidningars berättelser om Læstadius kompani får mig att 80 år senare skänka en tanke till Tant Læstadius i hyreshuset på Stenmarksvägen 2 där jag själv växte upp. Först nu förstår jag att hon flyttade till Haga i samma veva som maken och fanjunkaren Johan Læstadius avled 1950.


Minnesförlust?

UmeåSkapad av Lennart Forsberg mån, juni 18, 2018 12:07:52


Var tog milstenen vid Täfteberget vägen?
Numera syns den bara på Riksantikvarieämbetets karta över fornlämningar.

Den stod en gång i tiden intill gamla kustlandsvägen mellan Innertavle och Täfteå – idag är det inte mycket kvar av vare sig kustlandsvägen eller milstenen.

På sommaren 2015 hörde jag talas om att ett fordon – förmodligen en skogsmaskin – hade knuffat till milstenen så att kopparplattan hängde på trekvart. När jag i november samma år hade vägarna förbi såg det än värre ut. Stenstoden höll då på att falla isär och av själva milstolpen syntes inte ett skvatt – se nedan!

Det var inte första gången den milstenen drabbades. När länsmuseet gjorde sin milstensinventering 1970 var kopparplattan på milstenen vid Täfteberget avsvetsad och stulen. Tretton år senare – vid en vindsröjning på Ålidhem 1983 – hittades plattan på Pedagoggränd, för att sedan återbördas till Täfteberget.

Men där står den uppenbarligen inte längre. När Umeva drar fram sina avloppsledningar genom landskapet ryker minnesmärken som milstenar all världens väg – se nedan.

Det kan man också kalla minnesförlust.

Systemet med milstenar har gamla anor



Gravallvarligt

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, juni 15, 2018 12:28:52


Tiden har sin gång – och kyrkogården har sina gångar…
Det finns något rofyllt över en kyrkogård, en ro som gör mig tankfull.
Gravstenar som berättar om fattighjon, biljardshallsföreståndare, strykerskor och köpmän berättar också om en annan tid med andra levnadsförhållanden.

Umebor med perspektiv på sin historia har mycket att lära av en promenad på gamla kyrkogården vid Storgatan – den som kallas Västra kyrkogården i mer formella sammanhang. Där står sten på sten i rad på rad och berättar historier om tider som flytt.
Historier som tyvärr inte har ett evigt liv…

Det insåg jag häromdagen när jag upptäckte att strykerskan Josefina Våhlin tycks ha försvunnit från Västra kyrkogården. På väg bort verkar Axel Flur också vara, en av stans forntida original med det respektingivande smeknamnet 12-tummaren.

Med moderna tiders kyrkogårdsförvaltning försvinner sten på sten.
Stans original – på sitt sätt också stora personligheter – förlorar med tiden sina minnesmärken, när det saknas anhöriga som inte är beredda att betala vad det kostar att hålla en grav vid liv.

Kvar i sin ståtlighet står däremot alltid minnesmärkena efter de pionjärer som i sin offentliga gärning betytt mycket för stans utveckling. Dessa stora män – på Västra kyrkogården handlar det oftast om män – har inte sällan har fått sina gigantiska stenar på kyrkogården efter folkliga insamlingsaktiviteter.

Det är med andra ord skillnad på folk och folk. Och så måste det förstås vara!?
Alla får vi ju med tiden vår plats på kyrkogården. Men alla kan ju inte få plats.
I varje fall inte i evighet.

Några rader om Josefina Våhlin

Några rader om Axel Flur och en del andra original



Mellan yra och examen

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, juni 08, 2018 08:45:33


Mellan brännbollsyran och skolavslutningen – för att inte säga mellan skål och vägg – väcker våra dryckesvanor alltid känslor. Så var det i år, så var det i fjol och så kommer det att vara nästa år.

Så var det också i början av 1900-talet, även om man på den tiden inte yrade så mycket (och högljutt) om brännboll…

Redan i januari år 1900 dömdes en av stans mest kända nykterhetsivrare genom tiderna – Gustav Rosén – till 10 kronor i böter för fylleri och 15 kronor för våldsamt motstånd. Kanhända var det den händelsen som fick honom att se lite nyktrare på tillvaron?

Åtta år senare kan man nästan tro att nykterhetsarbetet i stan gett resultat. Då utsåg IOGT-tidningen Reformatorn Umeå till landets nyktraste stad. Var fjärde umebo var absolutist!

Imponerande siffror, som kanske ändå inte var så imponerande… för de resterande tre fjärdedelarna var minsann inga renlevnadsmänniskor! Många i stan – inklusive Gustav Rosén – befarade att stan skulle supa ihjäl sig!

Eleverna på läroverket roade sig på den tiden med att sitta på stans kaféer och dricka punsch. Slagsmål i fyllan och villan utgjorde inget hinder för att få högsta betyg i uppförande. Vissa år – till exempel 1906 – markerades det ändå mot superiet. Då firade studenterna i Umeå sin examen helt utan alkohol. Ett faktum som blev lika omskrivet i landets tidningar som när unga umeynglingar raglade omkring i stan som om vore de rutinerade fyllbultar.

Sådana händelser stärkte förstås nykterhetsrörelsen i sin kamp.

I Umeå ville man göra det möjligt att förbjuda ölförsäljning i stans två ölstugor. Tanken att öl endast skulle få serveras på krogen gjorde att det utbröt något av ett ölkrig i Umeå. I det kriget såg stans överstar nyktert på soldaternas dryckesvanor.

I nykterhetens namn framfördes också tanken att låt svenska folket beställa hem sin sprit per postorder – det skulle minska hembrännandet menade förslagsställarna utan att få sin vilja igenom.

Bättre gick det för Gustav Rosén och hans kollega på Västerbottens Folkblad – Elof Lindberg – som i en politisk allians på 20-talet lyckades införa Umeå-systemet med en ambition att på sikt torrlägga stan.

De nådde inte ända fram, men med Umeå-systemet minskade i alla fall alkoholkonsumtionen i stan till under genomsnittet i landet. En tendens som faktiskt höll i sig till början av 1970-talet. Ungefär samtidigt som Brännbollsyran – av en händelse – började bli riktigt stor trots att det då inte serverades en enda droppe på Campus.


Kulan i luften!

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tis, maj 22, 2018 08:00:02

Bollen är rund, men planen är inte så plan!
Det hindrade inte unga flickor i Umeå Södra att köra ett träningspass igår (21 maj 2018).

Till saken hör att de tränar på den idrottsyta som som Umeå kommuns ansvariga inte anser sig behöva. Eftersom de inte hittar några noteringar i Umeå Fritids bokningssystem används den inte, säger Umeå kommun. Därför tänker de lägga beslag på Böleängs enda äng för att ge plats åt en förskola.

Hade de ansvariga i Umeå bemödat sig att titta på själva verkligheten hade de haft en annan bild av spontanidrotten i Umeå kommun.
Som närboende radhusägare har jag redan sett äldre ungdomar ägna sig åt brännbollsträning på Böleängen. Ännu äldre ungdomar – pensionärer alltså – har nöjt sig med att sitta i solen på sina picknick-filtar.


Här har jag samlat mina andra inlägg om den planerade förskolan på Böleäng.

Nästa »