Å andra sidan

Å andra sidan

Monumental noggrannhet

UmeåSkapad av Lennart Forsberg lör, september 22, 2018 11:22:33


Monumentet till Georg Carl von Döbelns ära
avtäcktes den den 29 april 1867.
I fjol var det m a o 150 år sedan monumentet i Döbelns park invigdes – fast på den tiden kallades den gröna oasen i stan för Stadsträdgården.

De monumentala högtidligheterna skildrades av Umebladet den 3 maj 1867, som i förberedelsearbetet inför avtäckandet beställt ett träsnitt av verket, tänkt att publiceras i anslutning till skildringen av högtidligheterna.

Men det gick inte som Umebladet tänkt sig – den 3 maj fanns inget träsnitt tillgängligt på tidningens kontor.

Den missräkningen berodde på Postverket, som även på 1800-talet tycks ha haft svårigheter att leverera försändelser i tid. Träsnittet med Döbelns monument skickades från Stockholm den 25 april, men anlände till Umeå först den 11 maj.

Illustrationen ovan kunde därför inte publiceras i Umebladet förrän den 17 maj, och då med flera urskuldande kommentarer:
• Medaljen med Döbelns porträtt är inte korrekt återgiven.
• Kanontrumferna har en vidunderlig form.
• Inskriptionen består av fyra rader, men texten på monumentet består av sju rader.

Umebladet skyller felaktigheterna på den s k xylografen som tagit sig friheter att förvränga verkligheten. Ett och ett halvt sekel senare kan jag tycka att Umebladets anmärkningar var petimetriga i överkant.

Men så har jag inte heller granskat Döbelns monument lika noggrant som Umebladet.
Jag har aldrig sett kanonrören som omgärdar porträttet!
Och jag har inte heller sett kanontrumferna, som förstärkningarna längst fram på kanonrören lär kallas.

Säga vad man vill om 1800-talet – men noggranna var man på den tiden…
Den noggrannheten tog sig också andra uttryck.
När det var dags att redovisa kostnaderna för Döbelns monument – totalt 2.932:03 riksdaler riksmynt – gjordes det på en detaljnivå som tvingade Umebladet att trycka två extra sidor den 31 juli 1867. Här nöjer jag mig med att återge utgifterna.

Lägg därtill att det samlades in pengar runt om i landet för att ge Döbeln ett monument i Umeå. Varenda(!) givare namnges i Umebladet den 31 juli 1867.

Några expempell med Umeå-anknytning:
• Olaus Scherdin, 161 :-
• Löjtnant A Gyllengahm, 19 :-
• C P Læstadius, 1 :-
• G T Sæden, 2:-
• J G Rothoff, 10 :-
• N J Bäcklund, 2 :-

När jag ser den ekonomiska redovisningen för Döbelns monument är det fort gjort att drömma om lika noggranna redovisningar för stans moderna byggprojekt...
Men då skulle det förstås inte räcka med att trycka två extra sidor i lokaltidningen för att redovisa byggnader som kulturhus, badhus och fotbollsshall...


Tre vise män

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tor, september 20, 2018 09:38:36


Bernhard Bäckman, Folkpartiet, bläddrar i det s k femte exemplaret.
P. G. Lundgren, Högerpartiet, pratar med statsrådet Eije Mossberg.
Elon Dufvenberg, Socialdemokraterna, sträcker fram handen på De Gamlas Fest.

Tre herrar som var och en på sitt sätt betytt mycket för Umeås utveckling.
Tre herrar som när det gagnade stans utveckling kunde samarbeta.
Tre herrar som också representerade tre tidningar i stan.

Bernhard Bäckman var kamrer på Västerbottens-Kuriren.
Elon Dufvenberg var redaktör på Västerbottens Folkblad.
P. G. Lundgren var läkare men också chefredaktör och ansvarig utgivare på Umebladet.

Alla tre var också lokalpolitiskt engagerade – bl a i drätselkammaren och i stadsfullmäktige. Ja, P. G. Lundgren satt även i riksdagens första kammare och gjorde betydelsefulla insatser för att få Medicinska högskolan till Umeå.

De politiska meningsmotståndarna kunde trots det samarbeta i stort och smått.
Till det senare räknas förmodligen deras gemensamma motion från 1946, där de slår ett slag för parkernas förskönande i centrala stan. De förelår i sin motion att den finske konstnären Arvi Tynys ska ges i uppdrag att utforma en fontän som förslagsvis placeras på Rådhusesplanaden mellan Kungsgatan och Skolgatan.

De tre säger i motionen att en sådan fontän på sitt sätt också ”hugfäster minnet av en tid, då Umeå var vad man skulle kunna kalla huvudstad för en stor del av Nordfinlands befolkning”.

De tre vise männen fick som de ville, det blev en staty av Arvi Tynys,
men inte alls vid Rådhusesplanaden.

Arvi Tynys ”Najad” håller sig sedan 1946 ovanför vattenytan i Hagaparkens lilla damm.




Luffare vid Lyckebo

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tis, september 18, 2018 17:41:28



Det är aldrig för sent att lära sig något nytt.
Som 71-åring var jag idag på barnkoloni.

Det var pensionärerna i den s k Luffarakademin som vandrade i trakterna kring den före detta barnkolonin Lyckebo intill Tavelsjöns södra strand. Under vandringens gång passerade luffarna ett stenkast från den s k brostugan som förut stått vid Gamla bron i Umeå, för länge sedan flyttad från norra brofästet för att vid Tavelsjön förvandlas och byggas ut till idyllisk sommarstuga.

Mer om broarna över älven.

På bilden nedan syns brostugans ena gavel med ett litet sexkantigt fönster.
På de gamla vykorten skymtar brostugans långsida som den såg ut när byggnaden stod vid Gamla bron.

Luffarakademin vandrade även på den s k hadden – en hög ås med branta sluttningar som skär igenom södra delen av Tavelsjön, den hadden har också gett namn åt byn strax intill, Haddingen.

Hemma igen efter den trivsamma höstpromenaden letade jag fram en gammal motion från stadsfullmäktige, formulerad av min pappa 1946. Den mångordiga motionen resulterade i att Umeå stad gav stans alla barn, oavsett ekonomisk bakgrund, möjlighet att vistas på barnkolonierna i Lyckebo och Täfteå.





Tankegångar om övergångar

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tor, september 06, 2018 13:49:52


Att fastna i en bilkö på Tegsbron är inte kul.
Allra värst är det i rusningstid.
Sådana gånger brukar jag tänka på att jag och bron – som jag fortfarande kan kalla Nya bron – har en del gemensamt. Vi är nästan lika gamla. Och vi är nästan lika skakiga.

När trafiken är som tätast brukar jag även ägna Hjalmar Granholm från Umeå och Innertavle en tanke. Det var han som fick uppdraget att konstruera Sandöbron – inte den som rasade under uppbyggnaden dagen innan andra världskriget bröt ut, utan den Sandöbro som fortfarande tål att trafikeras.

Men för det mesta finns mina tankegångar på närmare håll.
Fastnar jag i en bilkö på Nya bron räcker det med att snegla ett par hundra meter västerut. Där ser jag Gamla bron med sin historia och sina historier…

När den bron – äntligen – stod klar 1863 hade brofrågan över Umeälven ältats i ett halvsekel. Det fanns ju så mycket att diskutera…

Skulle den placeras där älven var som smalast? Eller där bron var mest användbar?
Skulle den stå på billiga träpålar? Eller kanske på kostsamma stenfundament?
Och hur mycket hade Umeå egentligen råd med?

När bron – med sina stenfundament – invigdes någon vecka före midsommar 1863 hade den kostat 130.000 riksdaler. Det var stora pengar för en liten stad, som införde broavgifter för dem som trafikerade bron.

Invigningen före midsommar 1863 var storståtlig med många högtidliga tal.
Mest högstämd var prästen, skalden och akademiledamoten Anders Abraham Grafström, som läste upp sitt diktverk ”Bron över Uman”.

Den nya bron över älven – som jag brukar kalla Gamla bron – var enbart avsedd för gående med eller utan häst. 1863 hade ingen hört talas om velocipeder och automobiler.

Att det var en gångbro påpekade landshövding Gustaf Munthe i en annons några veckor efter invigningen. I den annonsen berättas även att trupper som tågar i takt inte får trafikera bron.
– De som bryter mot reglerna för trafik på bron får böta 5 riksdaler riksmynt, meddelade landshövding Munthe.

Trots hot om böter fortsatte problemen – inte bara på bron utan även under bron!
Den intensiva flottningen – och de ibland slarviga flottarna – fick ibland timret att bilda ringar som stötte emot och skadade brofundamenten. I april 1869 kände sig landshövdingen, som då hette Erik Almqvist, nödd och tvungen att annonsera på nytt:
– Personer ansvariga för timmerringar, plank- och brädflottor som skadar bron får själva bekosta reparationerna, och bestraffas därutöver med ett vite på 100 riksdaler riksmynt.

Tiden gick och med tiden tillstötte nya broproblem.
Träet i bron hade börjat angripas av röta, och pigor och drängar från byarna runt stan samlades ofta på bron för att dansa och skoja. Ett faktum som 1881 fick ytterligare en landshövding att annonsera. Då var det Axel Wästfeldt som gav beskedet att de som dansar på bron eller på annat sätt får brospannen i gungning bestraffas med böter på 5 riksdaler.

På 1890-talet – med ännu mera röta i brovirket – krävdes drastiska förstärkningar av bron. Det var då den fick den järnkonstruktion vi känner igen än idag.

Då var det dags för nästa landshövding att annonsera.
Jesper Crusebjörn lämnade klara besked i stans tidningar och kyrkor!

Bron över älven med sin nya konstruktion stod klar 1895. På den tiden fanns det en och annan velociped i stan – men biltrafiken var fortfarande obefintlig!

Då fanns det också en stor oro för vad stans unga kunde hitta på på bron – se annonsen nedan.

När jag – sittande i en bilkö på Nya bron – idag sneglar på Gamla bron kan jag även skänka unga fru Löfling en tanke.
En vårdag 1871 tog hon en promenad på bron. I solgasset såg hon till sin förfäran en dammfläck på sin kappa – en fläck som hon försökte vifta bort med en snabb handrörelse.

Den snabba handrörelsen fick vigselringen att lämna ringfingret och via en springa i bron försvinna ner i älvens vatten.

Nygifta fru Löfling blev naturligtvis förtvivlad. Inte nog med att ringen försvann, hon såg också händelsen som ett varsel om att hennes äktenskap skulle bli kortvarigt och olyckligt. I det avseendet blev hon också sannspådd.

Resten av sitt liv levde hon i visshet om att vigselringen för alltid var försvunnen… men vad hände när man på 1890-talet arbetade för att ge bron en stabilare konstruktion!?
Jo, en av arbetarna tyckte sig se något som glimmade till vid ett av stenfundamenten.

Det var fru Löflings borttappade vigselring.
24 år senare överlämnades den till fru Löflings dotter!






Bävrar anamma!?

UmeåSkapad av Lennart Forsberg ons, september 05, 2018 12:51:41


Bölesholmarna är ett populärt tillhåll för många.
En del av besökarna använder inte ens broarna till friluftslungan i älven.
Med sådana stamgäster kan man se skillnader från dag till dag.

En gnagare vid Bölesholmens strand
tar chansen och vässar sin tand ibland.
När asparna faller
syns asplövens daller
och skräckslagna fåglars flykt emot land.


Stans första pub?

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tor, augusti 30, 2018 13:09:12


Umebor i mogen ålder brukar ibland hävda att ”Mucky Duck” vid Vasaplan var stans första pub. De som påstår det kan inte beskyllas för att vara lastgamla – de har inga gamla laster med andra ord :-)

Jag, som utan tvivel är gammal i gården, påstår att den allra första puben var en Bierhalle! Den, som låg i det som idag brukar kallas det gamla gästgiveriet, hade sin publik och var även pub-lik.

Idag är det ingen som med exakthet kan säga hur gammalt det gamla gästgiveribygget är. Tidningsnotiser avslöjar i alla fall att Bierhallen var ett etablerat riktmärke i stan redan på 1860-talet. Det sägs också att gårdens panel har ritats av den mångkunnige prästen J A Linder (1783-1877). Hans son Herlog har också bott i huset. Precis som sin far var han en mångsysslare, ibland kallad lantmätare, ibland ingenjör. Herlog hade i slutet av 1800-talet sin ingång från Slöjdgatan, där han ägnade sig åt att måla möbler och bronsera byster. Mångsysslaren Herlog Linder låg aldrig på latsidan, han hann också bli pappa till femton barn.

Varför startade man då en Bierhalle i gården med utsikt mot älven?
Kanske för att Umeå Bryggeri AB ägde huset under några år?
Och kanske för att Bierhallens bryggmästare hette Franz Hölldobler?
Med bryggmästarens tyska rötter föll det sig kanske naturligt med en Bierhalle?

På den tiden var Storgatan stans entrégata. Väst på stan varvades offentliga byggnader med gårdar för ämbetsmän, officerare och välbärgade hantverkare. Om Bierhallen lockade med goda drycker och kägelbana, så hade noblessen också ett badhus strax intill!

Bierhallen bjöd också på underhållning.
Gamla annonser berättar att levande björnar visades upp i lokalerna
Så kanhända var det bättre förr – numera kan man väl på sin höjd se en vargtass på puben?

Dramatik – för att inte säga tragik – förekom också vid Bierhallen.
1866 fick bagarelärligen Johannes Johansson en björkstam slagen i huvudet så hårt att han senare avled.

Förövaren Frans Adolf Gummesson – från Karamåla by i Vissefjärda socken – dömdes till livstids straffarbete, ett straff som han förmodligen lyckades fly ifrån. Gamla kyrkböcker vet nämligen berätta att Gummesson avvek till Amerika – och för honom handlade det då inte om det Amerika som låg i Bierhallens grannskap.

I kvarteret Amerika bodde på den tiden bl a Nils Nilsson. Det var till honom man kunde gå om man trodde sig ha tappat en servett vid Bierhalle, enligt nedanstående annons från 1870.



Stämning i fullformat

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, augusti 24, 2018 18:45:18


Fyllhund. Finkelhund. Fyllbult. Finkelgäst.
Får man kalla fullvuxna människor vad som helst?
Den frågan – och många andra alkohaltiga sanningar var på tapeten i Rådstufwurätten den 28 mars 1808. Säga vad man vill om den stämningen, men den var inte stämningsfull...

I domboken från den dagen berättas att en före detta handlare i stan, Johan Österlund, hade stämt Häradshövdingen och Stadsnotarien Carl Jacob Örnberg för att ha författat och på offentliga platser framfört en smädeskrift som tar heder och ära av handlaren Österlund och många andra namngivna herrar.

Smädesskriften bestod av 24 rimmade verser under rubriken ”Capten Berglund med sin trupp”, verser som folkhumorn på 1800-talet också omnämnde som "Fylleribrigaden i Umeå"

Handlanden Johan Österlund kände sig bl a träffad av vers nummer 8:

Dernäst Broder Österlund
du ett värdigt rum intager.
Sjelfa Ugglas bränvinslager
räcker inte långan stund
för en sådan finkelhund.

Häradshövdingen Örnberg hävdade i rådhusrätten att han inte författat verserna, som han dessutom ansåg saknade kvalitet – vers nummer 3 brast enligt honom i ”både mening och riktiga wersslut”:

Jag är vorden mycket rank
benen skråfvet mer ej bära.
Gikt och vattsot mig besvära
Kräkningar med mycken stank,
födda utaf efterlank.

Häradshövdingen Örnberg förklarade också att han ”undandrog sig allt svaromål, intilldess käranden styrker, att ingen så stor fyllhund wid samma namn som han finnes, på wilken 3:dje wersen i detta poem kunde utom honom tillämpas".

I vittnesförhören som följde berättade gästgivaren Erik Mellander att han hört verserna uppläsas vid en bystämma i Ytterhiske.

Här kan du läsa alla 24 verser, publicerade i Umebladet den 22 oktober 1886.

Ett annat vittne, notarien Fredrik Wilhelm Nortman, bad att få framföra sitt vittnesmål skriftligt och på vers – en vädjan som inte beviljades. Han sa sig dock ha sett häradshövding Örnberg skriva ett och annat poem. På frågan om han kunde intyga att käranden var densamma Broder Österlund som omnämns i verserna, sa han sig inte kunde intyga det eftersom han ”inte har sig bekant i hwilken werldsdel detta poem är skrifwit”.

Andra vittnen intygade att det hört häradshövding Örnberg – bl a på gästgivaregården – framföra verket utan att fördenskull veta om han också författat verserna.

Häradshövdingen konstaterade i sitt slutanförande:
– Bemälde Österlund tror sig i hela werldens ögon wara personligen och träffad, men har icke wunnit mer än den tillfredsställelsen att för tillkommande tider få i domstolens arkiv bewara sitt minne under namn af fyllhund.

Förhandlingarna i Rådstufwurätten slutade med att Häradshövdingen och Notarien Carl Jacob Örnberg friades från alla anklagelser.

Rättegången och verserna blev förstås ett ofta återkommande samtalsämne i småstaden Umeå. En av dem som uppmärksammade dem var den mångkunnige prästen J A Linder (1783-1877). I sin detaljerade levnadsteckning minns han häradshövding Örnberg som en glad och munter sällskapsman.

J A Linder berättar också om sin oro för det tilltagande superiet i stan. Linder tar bl a initiativ till en måttlighetsförening för att få bukt med traditionen att närhelst på dagen bjuda på brännvin varje gång en dörr passerades.
– Alla som ingingo i måttlighetsföreningen förbundo sig att hwarken sjelfve förtära eller åt andra bjuda bränvin vid andra tillfällen än till mat, skriver J A Linder.

Han – som själv inte utger sig att vara expert på dryckesvanor – ger i levnadsteckningen ändå ett exempel på en sund diet som en avliden, munter ämbetsman presenterat för honom. Se här låter den (för tidigt?) avlidne ämbetsmannens råd:

•••

EN MAN SOM WILL FÖRE EN REGELMESSIG DIET I MAT OCH DRYCK
tager sig följande styrko-tårar:

1) Förutsatt att man icke swultit eller törstat den föregående dagen, besväras man wanligen af slem i halsen, eller s k Tuppar, hwarföre man börjar, efter uppvaknandet, med Tupp-supen. Den kan tagas på sängen.

2) En stund derefter, och sedan man tagit liten motion
följer den uppfriskande Besten – vidare:

3) En klar för att borttaga Bestens eftersmak. – Nu dricker man sitt kaffe, hwarefter

4) Kaffe-supen ej förgätes

5) 6) 7) Wid frukosten tages Aptit-supen, en på fisken samt halfwan
Nu inträder arbetstiden, hwarunder blott fyllhundar supa.

8) När middagsbordet är serweradt tages Aptit-supen.

9) Innan man skiljer sig från smörgåsbordet tages Klacken.

10) 11) 12) Derefter under måltiden Supen på fisken, Halfvan och Terzen.
På e. m. sedan man tagit en middagslur, drickes kaffe.

13) Kaffe-supen ej förgätes.
(Den som ej dricker kaffe taga en klar).

14) Därefter följer Sexan, som näst aptitsupen är den angelägnaste.
Nu ha wi The-dags – men en sann patriot dricker ej denna utländska dryck, som dessutom gör magen ”skwalmig”.

15) Då man sätter sig tid spelbordet tar man sig i stället en Spel-sup.
Derefter drickes Toddy och

16) emellan hwarje sådan är man berättigad till en Mellanbindare, och äro glasen ej alltför stora, drickes 3:ne Toddies.

17) och följaktligen tages 2:ne Mellanbindare.

18) 19) 20) och wid qvällsmåltiden de 3:ne ordinarie måltidssuparne.

21) Då man stiger i sängen, bör man ej glömma Loppsupen,
och härmed är dagen till ända

Dessa 21 supar äro en måttlig mans dagliga diet, och derjemte en hög diet.
Likwäl kan den wid träget och tröttande arbete något förstärkas.

22) Man uppfriskar sig då med förmiddags-supen och

23) emellan kaffesupen och Sexan på e. m. eftermiddags-supen.

Hwad derutöfwer förtäres, kan möjligtvis urarta til l rummel och bör därför undwikas.
Dock härunder icke inbegripna vissa tillfälliga supar såsom: kyrkosupen, tankeställare, handelssup, slädsup o. s. w.

Efter den uppräkningen konstaterar prästen J. A. Linder i sin levnadsteckning.
– Så överdrivet detta kan synas har jag likväl varit i tillfälle att se denna diet, i det närmaste åtminstone, följas af mången så kallad måttlig man.

Ostindien i Umeå

UmeåSkapad av Lennart Forsberg sön, augusti 19, 2018 15:47:17

Säga vad man vill om gamla tidningar, men man lär sig mycket nytt när man läser dem.
I månadsskiftet september-oktober 1881 publicerade Umebladet en berättelse om Umeå som ursprungligen skrivits för tidskriften Thule.
Klippen ovan är från Umebladet den 4 oktober 1881.

Där berättas bl a om stadsdelarna Amerika och Ostindien.
Amerika ligger väster om Renmarksbäcken (det vet väl alla umebor!?)
Ostindien ligger öster om kyrkan i kvarteren kring länsresidenset (det visste inte jag).

Platsnamnet Amerika finns på många ställen i vårt avlånga land, oftast som en markering att det är en bra bit från centrum. Med Ostindien i Umeå får namngivningen en vidare dimension – Amerika ligger västerut och Ostindien österut.
Fast i Umeå säger man inte så. Här – och bara här! – är det Väst på stan och Öst på stan som gäller.

Jag – som är uppväxt på Haga – kan samtidigt ägna området mellan Haga och regementet en tanke. Hur gick det till när det blev Arabien, undrar jag...
Jag, som tycker mig ha hyfsad koll på väderstrecken kan – med Amerika och Ostindien i åtanke – tycka att ett namn som Nordpolen hade varit mer passande...
däremot skulle jag aldrig komma på tanken att påstå att Arabien ligger Nord på stan :-)

Nästa »