Å andra sidan

Å andra sidan

Den som gräver en grop åt andra

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tis, oktober 09, 2018 17:08:19


Under en joggingtur i våras trampade jag ett stort hål i jordskorpan på stigen längs älven vid Bölesholmarna. Under en joggingtur idag fastnade jag med ena foten i samma hål!
Det som göms i löv får gamla gubbar att falla på röv...

Gnällgöbben

En gammgöbb som ränt utåt Böle
vort jälak å gnällde å gnöle
när han föll åta bak
å det hördes ett knak
ifrån fotn som fassne ti höle.

Lennart Forsberg


Överkomliga broavgifter

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tor, september 27, 2018 10:44:02


Gamla bron över älven i Umeå – den från 1863 – blev dyrare än man från början tänkt sig. Slutnotan landade uppemot 90.000 riksdaler. Det som fördyrade brobygget var transporterna av de stenblock som behövdes för att bygga upp brofundamenten. De skulle ju fraktas ända från Klabböle! Skogarna närmast Umeå dög inte heller till att leverera trävirket, som hämtades från Västerbottens inland.

För att få ekonomin att gå ihop infördes broavgifter – se annonsen ovan från Umebladet den 22 april 1864. I texten under taxan omtalas att vissa var avgiftsbefriade: furstliga, kungliga och utfattiga kunde passera på bron utan att betala ett enda öre.

Notabelt är också att taxan inte alls omfattar biltrafik – det skulle dröja till 1930-talet innan biltrafiken på gamla bron var så intensiv att den skildrades som en dödsfälla i lokaltidningarna...

Uppåt väggarna?

UmeåSkapad av Lennart Forsberg ons, september 26, 2018 09:35:38


Under 40 år på Böleäng har jag många gånger passerat det gamla huset i hörnet Bryggargatan-Kronovägen.
– Om väggar kunde tala har det här huset en historia att berätta, har jag tänkt.
Så behöver jag inte tänka längre – igår när jag passerade korsningen hade väggarna förvandlats till en skrothög.


Rivsår i sjukhusmiljö

UmeåSkapad av Lennart Forsberg mån, september 24, 2018 16:37:34

Efter många och långa diskussioner rivs nu några gamla lasarettsbyggnader i Umeå.
Vyn över rivningsplatsen – som jag fick idag – får mig att titta nostalgiskt i min vykortssamling. Ett litet axplock:




Monumental noggrannhet

UmeåSkapad av Lennart Forsberg lör, september 22, 2018 11:22:33


Monumentet till Georg Carl von Döbelns ära
avtäcktes den den 29 april 1867.
I fjol var det m a o 150 år sedan monumentet i Döbelns park invigdes – fast på den tiden kallades den gröna oasen i stan för Stadsträdgården.

De monumentala högtidligheterna skildrades av Umebladet den 3 maj 1867, som i förberedelsearbetet inför avtäckandet beställt ett träsnitt av verket, tänkt att publiceras i anslutning till skildringen av högtidligheterna.

Men det gick inte som Umebladet tänkt sig – den 3 maj fanns inget träsnitt tillgängligt på tidningens kontor.

Den missräkningen berodde på Postverket, som även på 1800-talet tycks ha haft svårigheter att leverera försändelser i tid. Träsnittet med Döbelns monument skickades från Stockholm den 25 april, men anlände till Umeå först den 11 maj.

Illustrationen ovan kunde därför inte publiceras i Umebladet förrän den 17 maj, och då med flera urskuldande kommentarer:
• Medaljen med Döbelns porträtt är inte korrekt återgiven.
• Kanontrumferna har en vidunderlig form.
• Inskriptionen består av fyra rader, men texten på monumentet består av sju rader.

Umebladet skyller felaktigheterna på den s k xylografen som tagit sig friheter att förvränga verkligheten. Ett och ett halvt sekel senare kan jag tycka att Umebladets anmärkningar var petimetriga i överkant.

Men så har jag inte heller granskat Döbelns monument lika noggrant som Umebladet.
Jag har aldrig sett kanonrören som omgärdar porträttet!
Och jag har inte heller sett kanontrumferna, som förstärkningarna längst fram på kanonrören lär kallas.

Säga vad man vill om 1800-talet – men noggranna var man på den tiden…
Den noggrannheten tog sig också andra uttryck.
När det var dags att redovisa kostnaderna för Döbelns monument – totalt 2.932:03 riksdaler riksmynt – gjordes det på en detaljnivå som tvingade Umebladet att trycka två extra sidor den 31 juli 1867. Här nöjer jag mig med att återge utgifterna.

Lägg därtill att det samlades in pengar runt om i landet för att ge Döbeln ett monument i Umeå. Varenda(!) givare namnges i Umebladet den 31 juli 1867.

Några expempell med Umeå-anknytning:
• Olaus Scherdin, 161 :-
• Löjtnant A Gyllengahm, 19 :-
• C P Læstadius, 1 :-
• G T Sæden, 2:-
• J G Rothoff, 10 :-
• N J Bäcklund, 2 :-

När jag ser den ekonomiska redovisningen för Döbelns monument är det fort gjort att drömma om lika noggranna redovisningar för stans moderna byggprojekt...
Men då skulle det förstås inte räcka med att trycka två extra sidor i lokaltidningen för att redovisa byggnader som kulturhus, badhus och fotbollsshall...


Tre vise män

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tor, september 20, 2018 09:38:36


Bernhard Bäckman, Folkpartiet, bläddrar i det s k femte exemplaret.
P. G. Lundgren, Högerpartiet, pratar med statsrådet Eije Mossberg.
Elon Dufvenberg, Socialdemokraterna, sträcker fram handen på De Gamlas Fest.

Tre herrar som var och en på sitt sätt betytt mycket för Umeås utveckling.
Tre herrar som när det gagnade stans utveckling kunde samarbeta.
Tre herrar som också representerade tre tidningar i stan.

Bernhard Bäckman var kamrer på Västerbottens-Kuriren.
Elon Dufvenberg var redaktör på Västerbottens Folkblad.
P. G. Lundgren var läkare men också chefredaktör och ansvarig utgivare på Umebladet.

Alla tre var också lokalpolitiskt engagerade – bl a i drätselkammaren och i stadsfullmäktige. Ja, P. G. Lundgren satt även i riksdagens första kammare och gjorde betydelsefulla insatser för att få Medicinska högskolan till Umeå.

De politiska meningsmotståndarna kunde trots det samarbeta i stort och smått.
Till det senare räknas förmodligen deras gemensamma motion från 1946, där de slår ett slag för parkernas förskönande i centrala stan. De förelår i sin motion att den finske konstnären Arvi Tynys ska ges i uppdrag att utforma en fontän som förslagsvis placeras på Rådhusesplanaden mellan Kungsgatan och Skolgatan.

De tre säger i motionen att en sådan fontän på sitt sätt också ”hugfäster minnet av en tid, då Umeå var vad man skulle kunna kalla huvudstad för en stor del av Nordfinlands befolkning”.

De tre vise männen fick som de ville, det blev en staty av Arvi Tynys,
men inte alls vid Rådhusesplanaden.

Arvi Tynys ”Najad” håller sig sedan 1946 ovanför vattenytan i Hagaparkens lilla damm.




Luffare vid Lyckebo

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tis, september 18, 2018 17:41:28



Det är aldrig för sent att lära sig något nytt.
Som 71-åring var jag idag på barnkoloni.

Det var pensionärerna i den s k Luffarakademin som vandrade i trakterna kring den före detta barnkolonin Lyckebo intill Tavelsjöns södra strand. Under vandringens gång passerade luffarna ett stenkast från den s k brostugan som förut stått vid Gamla bron i Umeå, för länge sedan flyttad från norra brofästet för att vid Tavelsjön förvandlas och byggas ut till idyllisk sommarstuga.

Mer om broarna över älven.

På bilden nedan syns brostugans ena gavel med ett litet sexkantigt fönster.
På de gamla vykorten skymtar brostugans långsida som den såg ut när byggnaden stod vid Gamla bron.

Luffarakademin vandrade även på den s k hadden – en hög ås med branta sluttningar som skär igenom södra delen av Tavelsjön, den hadden har också gett namn åt byn strax intill, Haddingen.

Hemma igen efter den trivsamma höstpromenaden letade jag fram en gammal motion från stadsfullmäktige, formulerad av min pappa 1946. Den mångordiga motionen resulterade i att Umeå stad gav stans alla barn, oavsett ekonomisk bakgrund, möjlighet att vistas på barnkolonierna i Lyckebo och Täfteå.





Tankegångar om övergångar

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tor, september 06, 2018 13:49:52


Att fastna i en bilkö på Tegsbron är inte kul.
Allra värst är det i rusningstid.
Sådana gånger brukar jag tänka på att jag och bron – som jag fortfarande kan kalla Nya bron – har en del gemensamt. Vi är nästan lika gamla. Och vi är nästan lika skakiga.

När trafiken är som tätast brukar jag även ägna Hjalmar Granholm från Umeå och Innertavle en tanke. Det var han som fick uppdraget att konstruera Sandöbron – inte den som rasade under uppbyggnaden dagen innan andra världskriget bröt ut, utan den Sandöbro som fortfarande tål att trafikeras.

Men för det mesta finns mina tankegångar på närmare håll.
Fastnar jag i en bilkö på Nya bron räcker det med att snegla ett par hundra meter västerut. Där ser jag Gamla bron med sin historia och sina historier…

När den bron – äntligen – stod klar 1863 hade brofrågan över Umeälven ältats i ett halvsekel. Det fanns ju så mycket att diskutera…

Skulle den placeras där älven var som smalast? Eller där bron var mest användbar?
Skulle den stå på billiga träpålar? Eller kanske på kostsamma stenfundament?
Och hur mycket hade Umeå egentligen råd med?

När bron – med sina stenfundament – invigdes någon vecka före midsommar 1863 hade den kostat 130.000 riksdaler. Det var stora pengar för en liten stad, som införde broavgifter för dem som trafikerade bron.

Invigningen före midsommar 1863 var storståtlig med många högtidliga tal.
Mest högstämd var prästen, skalden och akademiledamoten Anders Abraham Grafström, som läste upp sitt diktverk ”Bron över Uman”.

Den nya bron över älven – som jag brukar kalla Gamla bron – var enbart avsedd för gående med eller utan häst. 1863 hade ingen hört talas om velocipeder och automobiler.

Att det var en gångbro påpekade landshövding Gustaf Munthe i en annons några veckor efter invigningen. I den annonsen berättas även att trupper som tågar i takt inte får trafikera bron.
– De som bryter mot reglerna för trafik på bron får böta 5 riksdaler riksmynt, meddelade landshövding Munthe.

Trots hot om böter fortsatte problemen – inte bara på bron utan även under bron!
Den intensiva flottningen – och de ibland slarviga flottarna – fick ibland timret att bilda ringar som stötte emot och skadade brofundamenten. I april 1869 kände sig landshövdingen, som då hette Erik Almqvist, nödd och tvungen att annonsera på nytt:
– Personer ansvariga för timmerringar, plank- och brädflottor som skadar bron får själva bekosta reparationerna, och bestraffas därutöver med ett vite på 100 riksdaler riksmynt.

Tiden gick och med tiden tillstötte nya broproblem.
Träet i bron hade börjat angripas av röta, och pigor och drängar från byarna runt stan samlades ofta på bron för att dansa och skoja. Ett faktum som 1881 fick ytterligare en landshövding att annonsera. Då var det Axel Wästfeldt som gav beskedet att de som dansar på bron eller på annat sätt får brospannen i gungning bestraffas med böter på 5 riksdaler.

På 1890-talet – med ännu mera röta i brovirket – krävdes drastiska förstärkningar av bron. Det var då den fick den järnkonstruktion vi känner igen än idag.

Då var det dags för nästa landshövding att annonsera.
Jesper Crusebjörn lämnade klara besked i stans tidningar och kyrkor!

Bron över älven med sin nya konstruktion stod klar 1895. På den tiden fanns det en och annan velociped i stan – men biltrafiken var fortfarande obefintlig!

Då fanns det också en stor oro för vad stans unga kunde hitta på på bron – se annonsen nedan.

När jag – sittande i en bilkö på Nya bron – idag sneglar på Gamla bron kan jag även skänka unga fru Löfling en tanke.
En vårdag 1871 tog hon en promenad på bron. I solgasset såg hon till sin förfäran en dammfläck på sin kappa – en fläck som hon försökte vifta bort med en snabb handrörelse.

Den snabba handrörelsen fick vigselringen att lämna ringfingret och via en springa i bron försvinna ner i älvens vatten.

Nygifta fru Löfling blev naturligtvis förtvivlad. Inte nog med att ringen försvann, hon såg också händelsen som ett varsel om att hennes äktenskap skulle bli kortvarigt och olyckligt. I det avseendet blev hon också sannspådd.

Resten av sitt liv levde hon i visshet om att vigselringen för alltid var försvunnen… men vad hände när man på 1890-talet arbetade för att ge bron en stabilare konstruktion!?
Jo, en av arbetarna tyckte sig se något som glimmade till vid ett av stenfundamenten.

Det var fru Löflings borttappade vigselring.
24 år senare överlämnades den till fru Löflings dotter!






Nästa »