Å andra sidan

Å andra sidan

Kommunala pratmakare

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tor, mars 01, 2018 09:31:06


I en insändare i dagens VK har jag åsikter om de långrandiga sammanträdena i Umeås kommunfullmäktige. (I mitt originalmanus rosar jag ordföranden Marie-Louise Rönnmark mer än vad insändarsidan hade plats för).

Jag har full förståelse för att de som står upp i talarstolen aldrig ska vara (och aldrig kommer att bli) några ståuppare. Men visst skulle de – av ren självbevarelsedrift – kunna förbättra sin talförmåga? Kan man tala till sina lyssnare, kan man också tala till sina väljare…

Dagens politiker får självfallet politisk skolning, men finns det tid och intresse för dagens politiker att skola sin talförmåga? Jag tvivlar på det – och med några gamla jubileumsböcker från SSU i min hand är jag – motvilligt – benägen att säga att det var bättre förr.

Tänka sig att den socialdemokratiska ungdomsklubben i Umeå på 30- och 40-talet arrangerade talkörer och revyföreställningar! Klart att sådana initiativ gav dem scenvana – en av dem som deltog var lokförare och hette Bengt Andersson, moderna umebor minns honom som Staffan Lings kompis i Sant & Sånt.

På de interna klubbmötena tränade SSU-arna också sin talekonst. Under rubriken medlemmarnas kvart kunde vem som helst få i uppdrag att tala om vad som helst: idrotten och arbetarrörelsen, kommunismen eller socialdemokratin, fanan som symbol, dagens tidning, kvinnan och politiken, ungdomens nöjesliv, kvinnan och cigaretten, hur ska man använda sin fritid...

Inte utan att man undrar hur det kunde låta på den tidens politiska möten?
Och hur skulle det låta om dagens lokalpolitiker tog sig an samma ämnen?
Det kan jag inte tänka mig.

Jag har även svårt att tro att något ungdomsförbund av idag skulle kunna spela upp en kabaré på Folkets Hus.

Nedanstående föreställning spelades upp när SSU i Umeå 1948 firade sitt första kvartssekel. Han som benämns Bengt i programmet är lokföraren Bengt Andersson, i vissa sammanhang även känd som John Skäjk.



Inget tilltalande tilltal

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, februari 16, 2018 09:17:29

Dessa rader skickade jag till VK för en vecka sedan i tron att den skulle publiceras som insändare – men det verkar min text inte duga till? Raderna är föranledda av den bristfälliga – och i vissa fall förvirrande – information som vi närboende fått angående planerna på en förskola på Böleäng.

Inget tilltalande tilltal

Hur tilltalar man en kommun?
Jag har gjort några försök utan tilltalande resultat.
Mina åsikter har mestadels mötts med tystnad och jag tycker mig ana en talande tystnad…

Det började i höstas – under en semester på Mallorca meddelade kommunen att en förskola skulle placeras bakom vårt radhus. Det var uppenbarligen bråttom, vi hann inte ens hem från Mallorca för att lämna in synpunkter på de kommunala förskoleplanerna.

Men det finns ju e-post! Ett tiotal kommunala e-postadresser nåddes av synpunkter från semesterhotellet. Hemma i Umeå förtydligades synpunkterna i två e-brev till – bl a med ett förslag till alternativ placering av den tilltänkta förskolan.

Raderna tycks ha tagits emot med stillatigande förvåning. Förutom några artighetsfraser och ett(1) svar som andades svarslöshet, hörde ingen av sig.

Men nu har vi fått ett brev till. Och det med ett tilltal som tyder på att kommunen kommunicerar med fastighetsbeteckningar. Det är jag som är Fröhuset 40!

Arbetet med en förskola på Böleängs fotbollsfält fortsätter tydligen planenligt.
Och synpunkter från de närboende förbigås fortfarande med tystnad.
Jag blir brydd när kommunen inte bryr sig...

Byggnadsnämnden tycker uppenbarligen att det är helt i sin ordning att placera en förskola på en äng reserverad för idrottsändamål. Och det på en idrottsyta som – tack vare ideella krafter – fungerat som fotbollsarena för flera av Umeå Södras fotbollslag under många år.

Det stör mig. Och det är inte det faktum att kommunen inte bryr sig om mina åsikter som irriterar. Det är tystnaden som stör.

Invånare som hör av sig är alla – oavsett åsikter – väl värda ett värdigt bemötande.
Umeås företrädare, som gärna dansar med de stora elefanterna, framstår mer och mer som en tiger… hoppsan, jag menar förstås att kommunen framstår som en som tiger.

Så borde det inte vara. Sett från mitt perspektiv från Fröhuset 40 iklär jag mig gärna rollen som Busfröet, 70, och vädjar till kommunen att ta sin egen slogan på större allvar. Jag vill bo i en kommun med mottot:
Umeå. Mer tilltalande!

Lennart Forsberg

PS! Här har jag samlat min samlade korrespondens i förskolefrågan.



Bussiga turer i retur

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, januari 12, 2018 09:50:43


Bussarna i Umeå påminner mig om min pappa Henry Forsberg!
Det var nämligen han som lanserade namnet Ultra som en förkortning på Umeå Lokaltrafik AB.

Min pappa jobbade som kamrer på Umeå Bilkompani där disponenten (och senare direktören) Rune Gabrielsson bad honom om en hjälpande hand när föräldrarnas bussbolag började få körningar åt Umeå stad – då dög det inte med Gabrielssons Linjetrafik.
– Är du bussig(!) och hittar på ett mer stadsanpassat namn till mammas och pappas bussbolag, sa disponenten till sin kamrer.

Resultatet av kamrerens tankemödor blev ULTRA.

Familjen Gabrielsson var nöjda med det, så nöjda att kamreren på Umeå Bilkompani också fick i uppdrag att skapa företagets första logotyp. Och när han ändå var i farten fick han fortsätta att göra familjen Gabrielssons bussannonser!

Annonsen ovan är från den 21 september 1949.
Bussen på bilden är den första i övre Norrland med utrymme för fast konduktör.

Annonsen nedan är från den 5 februari 1953.
Bussen på bilden är den första bussen i Norrland med ”tänkande utgångsdörr” – den styrdes m a o av fotoceller.




Droskan & Drosken

UmeåSkapad av Lennart Forsberg ons, januari 10, 2018 09:26:53


Droskan heter en restaurang i Umeå – droska kallades en gång i tiden också taxibilarna i stan. På den tiden jobbade de som körde droskorna vid Drosken. Det förstod inte alla när jag för snart ett år sedan skrev några rimmade rader om korvhandlaren ”Bigge” Öhman och dristade mig att rimma på kiosken och Drosken!

När jag bläddrade i en gammal pärm för några dagar sedan insåg jag att min familj haft Drosken i tankarna långt tidigare! Nedanstående rader – kanske från 1940 – knackades i så fall ner då taxirörelsen i Umeå fyllde 10 år. Det är min egen pappa – som jobbade på bilaffär – som skrivit bordsvisan, tillägnad de droskchaufförer som på den tiden satt i Rådhusets källare och väntade på nästa körning.
Vykortet ovan är förmodligen taget ett tiotal år senare.

Bordsvisan får mig att undra vilka droskchaufförer som dolde sig bakom smeknamnen Göken, Nicke, Blåsen och Pingis!? Hur mycket jag än funderar lär jag aldrig få veta vilka de var.

Lite mer vet jag om Ahlgren, Franzén, Norman, Olsson och Sandberg.
Några av dem anges som åkare och chaufförer i min gamla telefonkatalog från 1950.

Här går det lättare att läsa bordsvisan till Droskens ära.


Blå dragonerna

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tis, januari 02, 2018 16:51:41


Nu kom han fram till torget och korsade det för att ta en genväg över esplanaden. Rådhusets ärgiga kopparkupoler glödde i det sneda solskenet och framför stora porten stod en tjock poliskonstapel med hängande knävelborrar alldeles stilla som en staty av stadens grundare. Han gjorde honnör och Wolmar besvarade den och viftade sedan med handen. Det var polisen Vallmo, hans gamle faderlige vän som förr i världen så ofta jagat honom över plank och i brandgator när han brutit mot stadens ordningsföreskrifter tillsammans med lika illa uppfostrade kamrater.

Känns miljön igen? Den är hämtad från Curt Bergs ”Blå dragonerna” som kom ut 1936 och skildrar småstadslivet i en nybliven regementsstad vid norrlandskusten. Curt Berg – själv uppväxt i Umeå – kan sin stad och kan sitt dragonregemente. Under brinnande krig, 1943 utsågs Dagens Nyheters mångårige musikkritiker till ryttmästare.

I ”Blå dragonerna” har författaren placerat dragonregementet i Bjurå, som för att betona att det rör sig om en roman och inte en dokumentär skildring. Omnämnandet av konstapel Vallmo i det inledande stycket får äldre umebor att dra på mun. Det minns ju att stans förste store – och omfångsrike – poliskonstapel hette Lilja!

Romanen är en vardagsrealistisk skildring av dragonlivet för hundra år sedan, ett vardagsliv som för de flesta bortom regementsmiljön sågs som något exotiskt. Officerarnas uniformerade umgänge med högstämda tal och storslagna fester var allt annat än var mans vardag.

I ”Blå dragonerna" utspelar sig ett kärlekstörstande triangeldrama.
De unga löjtnanterna von Schenk – bröderna Douglas och Wolmar – uppvaktar den vackra Claire.
– Hon är av god familj, ser bra ut och har schaber, enligt romanen.

Schaber var på den tiden detsamma som pengar. I ”Blå dragonerna” virvlar även andra – nu bortglömda – ord förbi. När subalterner ser ut som grandseigneurer i sina charabanger kan man nästan förstå vad det handlar om.

Men när en ung löjtnant en tidig morgon står och drömmer utanför en vacker flickas öppna fönster, har även en f d dragon svårt att fatta galoppen:
– Ville hon kanske att han skulle komma upp och vara henne behjälplig vid hennes lever, funderar löjtnanten.

Det är inte den unga damens lever löjtnanten har i åtanke, han har bara försvenskat det franska ordet ”lever” som betyder ”stiga upp”.
När solen just håller på att gå upp drömmer han om att med sin utsträckta hand hjälpa den sköna att gå upp – ur sängen närmare bestämt.

I ”Blå dragonerna” skildras också dragonernas krigarliv för hundra år sedan. Där ges bl a en detaljerad, militär instruktion om hur tänder borstas och en teoretisk genomgång av skålandets ritualer, titlarnas bortläggande samt förutsättningarna för hälsning meddelst honnör.
– Den militära hälsningen är som bekant endast en vördnadsbetygelse för den högre rangen, alltså inte en personlig artighet, och en dylik vördnadsbetygelse riktas naturligtvis inte till en militär av lägre rang om en av högre rang befinner sig i hans närhet, förklaras det i ”Blå dragonerna”.

Dragonlivet på den tiden bjöd på många tvära kast. Det var hit och dit och up and down. Man uppträdde gärna med vaxade mustascher och kysste förstås friherrinnorna på handen, men man kunde också – vid glada nachspiel – bli fulla som ryska bönder. Om man en kväll satt på Stora hotellet utan tanke på att hälla upp vin till sig själv – det fanns ju hovmästare! – kunde man en annan kväll ligga på sur halm i spiltan hos sin häst, lika orakad, otvättad och fri som en stråtrövare.

Det var frosseri och anspråkslöshet, det var fest och svält. Men mest av allt var det fest! Trots att många av officerarna hade det knalt, levde de som om de vore rika aristokrater, särskilt när det fanns någon som såg på. Det var viktigt att ge ett fint och förnämt intryck på den tidens mässaftnar. Det skulle vara festligt värre, fast "festade" gjorde man förstås inte när ”Blå dragonerna” var i farten – på den tiden bambocherade man.

Så levdes dragonlivet i Umeå – jag menar Bjurå! – för hundra år sedan.
Det var dramatiskt ibland och dråpligt ibland.
I ”Blå dragonerna” hälsar en ämbetsman i stan en nyanställd medarbetare från södra Sverige välkommen med orden:
– Bror har nu att välja mellan två ting: att bli alkoholist eller idiot!

PS! Mitt exemplar av ”Blå dragonerna” har sin egen historia. Jag köpte den på ett antikvariat i stan och insåg tidigt att bokens föregående ägare var Matts Balgård, mångårig chefredaktör på Västerbottens-Kuriren. Han slutade uppenbarligen att läsa boken efter 106 sidor – de många orden om honnörens teori fick honom kanske att tappa läslusten? Det antar jag eftersom häftade böcker på 30-talet alltid var osprättade. Och min inhandlade gamla bok var bara sprättad fram till sidan 106, det resterande tre fjärdedelarna av boken har jag sprättat på egen hand – brevsprättar finns väl inte nuförtiden!?



Subjektiva 50-talsperspektiv

UmeåSkapad av Lennart Forsberg ons, december 27, 2017 11:03:59


Människor som säger sig ha kontakt med de döda har jag svårt att tro på.
Men visst händer det att jag tvivlar på min tro. Med Googles hjälp kan jag t o m känna samhörighet med personer jag tidigare aldrig hört talas om.

Det hände härom veckan när jag skaffade mig mer kunskap om 50-talets Umeå. Då kom Åke S Pettersson in i mitt liv. Honom hade jag ingen aning om – men när jag läste hans levnadsbeskrivning gick tankarna också till Olle Carlsson, Västerbottens-Kurirens kulturredaktör under många år. Åke och Olle var nämligen skolkamrater, för att inte säga bästa kompisar. Om Olle Carlsson i sin himmel har någon kontakt med cyberrymden, lär Åke S Petterssons minnesbilder från 50-talet göra honom på gott humör.

Mycket handlar om Vindeln och mycket handlar om Umeå. Hemmet i Vindeln var Åkes borg och pappa Sigurds fängelse. Som farmaceut skötte han ortens kombinerade apotek och färghandel – ett uppdrag som knöt honom så hårt till hemmet att han inte ansåg sig ha tid att gå till kiosken och köpa sina Robin Hood-cigaretter.

Den idylliska tillvaron i Vindeln skakades om när Åkes mamma avled och hemmets sysslor togs över hushållerskan Ingrid Sandström. Och inte blev det fridsammare när pappa Sigurd efter några år gifte sig med sin hushållerska.

Ingrid må ha varit släkt med riksdagskvinnan Ragnhild Sandström, men hon var också misstänksam, ängslig, pedantisk, överdrivet ordningsam och stenhård, enligt Åke som trots motsättningar försökte hålla god min i elakt spel.

Det minspelet fungerade till 1980 då Ingrid sa upp bekantskapen med Åke. Han hade då, enligt henne, skämt ut hela släkten genom att skriva manuset till tv-serien ”På banken”. Snacka om att ställa till en scen!

Åkes teaterdrömmar formades tidigt. I skolan och i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, fanns förhoppningar om att få stå på de tiljor som föreställa världen. Dramatens elevskola hägrade, men insikten om att man på elevskolan även ägnade sig åt dans, fäktning och gymnastik fick den (enligt egen uppfattning) klumpige Åke att istället närma sig teatern via akademiska studier i Stockholm. Det gav resultat, redan under första terminens kurs i teaterhistoria gjorde han en studieresa till Köpenhamn i sällskap med elevskolans förstaårselever. Det var inte vilka elever som helst, det var bl a Jan Malmsjö, Gunnar Hellström, Elsa Prawitz, Öllegård Wellton, Ulla Sjöblom, Olof Thunberg och Tage Severinsson, senare känd som popsångaren Tage Severin.

Så startade Åke G Petterssons långa liv (1929-2013) i teaterns tjänst. Han skrev pjäser och tv-serier och han recenserade massvis med teaterföreställningar. Han var i själ och hjärta alltid en teaterman – även under de dryga 30 år han jobbade som banktjänsteman. Teatervännerna minns honom som göteborgare – det är nog bara vi västerbottningar som hävdar att Västerbotten format honom lika mycket som Västkusten.

Hans subjektiva minnesbilder av 50-talet berättar om oskuldsfulla kärleksaffärer och pojkaktigt bus. Mycket utspelar sig i läroverkets närhet. Kvarteren kring Skolgatan banar väg mot framtiden för Åke och hans kompisar. Där finns Viktor Carlssons speceriaffär (där familjen Koskela idag gör umeborna klarsynta). Specerihandlarens son hette Olle – ja, egentligen hette han Hans-Olov – och skulle med tiden bli journalist vid Västerbottens-Kuriren under signaturen HOC.

Olle Carlsson betydde mycket för Åkes kulturella och bokliga utveckling. Han kände nämligen en redaktör på Umebladet, som mer än gärna öste förlagens alla recensionsexemplar över Olle. De var böcker som även Åke fick ta del av mot löfte att inte skriva om dem i någon tidning.

Även på det musikaliska området var Olle Carlsson en pådrivare. Efter ett studieår i Eureka, Kalifornien, kom han hem med en long-playing-grammofon. Med sådana moderniteter behövdes ingen resväska full med skivor för att lyssna på en opera.

Olle Carlsson var också viktig vid festliga tillfällen. De som inte – likt Åke – var med i SSUH, hade redan skaffat sig glasklara dryckesvanor och Olle – liksom Lennart ”Macka” Marklund och ”Grus-Gustaf” Åström – visste vilka i stan som var villiga att byta kaffekuponger mot starkare drycker.

I grannhuset till Viktor Carlssons speceriaffär bodde Claes-Göran Westrin. Han hade andra talanger, han kunde samla sina kompisar på Skolgatans trottoar för att från sitt fönster sprida njutningsfull visdom om sexuallivets hemligheter. Han höll sina föreläsningar med stöd av egenhändiga teckningar av mannens och kvinnans könsorgan. Särskilt viktigt var det, enligt Westrin, att flera gånger om dagen ta till sig onanins glädjespridande effekt – allra helst till tonerna av Richard Wagners musik.

I sin tunna kropp hade Claes-Göran Westrin något av ett intellektuellt skimmer över sig. Efter lektionerna från fönstret mot Skolgatan är det kanske inte heller så förvånande att han hade rykte om sig att vara uppskattad älskare åt ett flertal underofficersfruar.

Som vuxen man blev han mer medicinskt fullärd, han blev både överläkare och professor.

I ett hus bakom fängelset bodde en annan skolkamrat, Lars Arosenius. Hans pappa Thore var jägmästare, skolkamrater emellan kallades därför Lasse Arosenius hem för jägmästarvillan. Där försökte jägmästare Thore förbättra sin sons och hans skolkamraters matematiska kunskaper. Det handlade inte om korvstoppning – jägmästaren ägnade sig åt träförädling, enligt Åke S Pettersson. Undervisningen gav också resultat. Lars hamnade på KTH och kunde följa datoriseringens utveckling under sitt yrkesverksamma liv.

Bengt ”Gringo” Hernlund, häradshövdingens son, ingick också i gemenskapen. ”Gringo” körde omkring i egen bil och nöjde sig inte med att köra på gatorna, han körde också i stans parker! När en tappad fimp fick förarsätet att brinna upp var det inget som bekymrade honom – "Gringo" kapade en parkbänk, lyfte in den i kupén och fortsatte att köra som om ingenting hänt...

Precis som Åke drömde han om Dramatens elevskola, men drömmen blev aldrig verklighet. Katedern blev istället hans scen – med sin intensiva berättarförmåga var hans elever övertygade om att lektor Hernlund deltagit i båda världskrigen.

Hans trovärdighet spred sig också till Norge. Så var han också påläst som få. Hela sitt vuxna liv läste han minst hundra sidor faktalitteratur om dagen.

Bengt Hernlund hade nog också – precis som Åke – kunnat skriva ner sin subjektiva 50-talshistoria. I själva verkligheten finns det plats för mer än en historia. En del av dem är riktigt roliga, de roligasta historierna är i sina bästa stunder också otroliga.

Här ligger Åke S Petterssons subjektiva 50-talsminnen.



Tongivande kritiker

UmeåSkapad av Lennart Forsberg mån, december 18, 2017 08:46:24


Wilhelm Peterson-Berger spanar ut över vidderna från sin staty i Döbelns park,
Curt Berg ser ner på sitt skrivbord på baksidan av sin roman ”Blå dragonerna”.
De två umeborna svarade ensamma för musikkritiken i Dagens Nyheter under 70 år!

Wilhelm Peterson-Bergers vassa penna hade ansvaret från 1896 till 1930, då Curt Berg tog över pennan och höll fast vid den till 1965.

Som musikkritiker tog Curt Berg även över Peterson-Bergers två platser på Operan – vänster ingång, elfte raden längst till vänster. Det sägs att den store Peterson-Berger därifrån gavs möjlighet att smita osedd ut ur salongen om föreställningen inte behagade honom. Som kritiker var han desto mer uppseendeväckande. Peterson-Berger drog sig inte för att kritisera storheter som Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén, han kunde också krossa unga talanger i några enstaka meningar:
– Om fröken A:s framträdande igår över huvud taget ska anmälas är det för polisen, kunde han skriva.
Och det var inte bara Operans föreställningsvärld han gav sig på.
– I går debuterade fröken X i Konserthusets lilla sal. Hon bar mörkblå klänning.

Curt Bergs formuleringskonst hade ett vänligare tonfall.
Han var ju inte heller någon storslagen kompositör och tonsättare.
Men visst hände det att även han komponerade.
”I höbärgningen, ur en västerbottnisk svit för piano” kom ut 1926.

Om Wilhelm Peterson-Berger skrev för slott mer än för koja, tycks det som om Curt Berg nöjde sig med att skoja om slåttana...

Wilhelm Peterson-Berger och Curt Berg var något av Kungsgatans barn i Umeå. Wilhelm Peterson-Berger bodde på Kungsgatan 97 i tio år, från 1885 till 1895. Curt Bergs pappa Knut Berg hade sin juvelerbutik vid Kungsgatan 50, i hörnet mot Renmarksesplanaden..



Sevärt fältarbete

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, december 15, 2017 17:48:07


Bildtidningen Se var på sin tid omtalad för sina omslagsbilder.
Det folk talade om var knappast bilden av en påpälsad ung löjtnant…
Gemene mans minnesbilder av gamla Se är mer lättklädda och ofta från 60-talet.

På 40-talet såg världsbilden annorlunda ut.
Med världskrig och vinterkrig inpå knutarna oroade man sig mer än man roade sig.
Då fanns det också plats för en frivillig, ung löjtnant på bildtidningens omslag.

Han hette Anders Grafström och ledde ett kompani från Norrlands Dragonregemente att som frivilliga göra en insats för Finland under vinterkriget. Bilderna inne i tidningen är tagna i trakterna av Nederkalix, det är bilder som andas primitiv men fridfull idyll (se här och se här). Någon månad senare var tillvaron inte lika idyllisk för de utsända dragonerna. Den 1-3 mars 1940 utspelade sig stor dramatik i det som bland krigshistoriker brukar kallas ”Den Grafströmska räden” vid Märkäjärvi intill Salla.

Artikeln om dragonerna i bildtidningen Se har också sin historia. Det är Curt Berg som står för den. Han hade precis som Anders Grafström anknytning till Umeå. Curts pappa Knut var juvelerare och satt även som rådman i stan. 1940 jobbade Curt Berg som musikkritiker på Dagens Nyheter. I den rollen stötte han på den finlandssvenske Se-redaktören Carl-Adam Nycop som – när han såg Curts bilder från Nederkalix – genast bad att få publicera dem.

Curt Berg var synnerligen lämpad att skildra dragonernas vardag. Redan 1936 hade han gett ut ”Blå Dragonerna”, en prisad roman om livet kring dragonregementet åren från sekelskiftet och fram till 30-talet. Curt Berg var även reservofficer, 1943 blev han ryttmästare.

Anders Grafström hade – precis som Curt Berg – gott påbrå, av läroverkskatalogen från 1923 framgår att pappan var överste.

Anders Grafström nådde längre än så, han blev general – generalmajor närmare bestämt. Hans yngre bror Erik blev med tiden också en slags general – närmare bestämt generaldirektör vid Vattenfall.

Apropå åren på läroverket lär Anders Grafström även ha varit mannen (eller snarare ynglingen) bakom ett ofta upprepat studentskämt som iscensattes under många år i anslutning till valborgsmässofirandet. Då brukade de blivande studenterna roa sig med att gömma läroverkets broskrapa. Något år hängde den under gamla träbron över till Teg. Skämtandet tog slut först när en årgång studenter gömde broskrapan så bra att den aldrig återfanns!

Under sina år i Umeå bodde familjen Grafström längs Storgatan – precis som många andra makthavare gjorde förr i den tiden. Grafströms bodde bl a på Storgatan 47 i ett hus som stod på den plats där parkeringshuset Parketten nu breder ut sig snett mittemot Scandic Plaza. De bodde även i det av Ragnar Östberg ritade s k Rosa huset på Storgatan 71 strax intill Länsstyrelsen. Det Rosa huset revs för några år sedan, trots högljudda protester från äldre umebor.

På det svartvita vykortet nedan syns det Rosa huset till höger.
Bilden därunder visar hur huset som ska ersätta Rosa huset kommer att se ut.



« FöregåendeNästa »