Å andra sidan

Å andra sidan

Bävrar anamma!?

UmeåSkapad av Lennart Forsberg ons, september 05, 2018 12:51:41


Bölesholmarna är ett populärt tillhåll för många.
En del av besökarna använder inte ens broarna till friluftslungan i älven.
Med sådana stamgäster kan man se skillnader från dag till dag.

En gnagare vid Bölesholmens strand
tar chansen och vässar sin tand ibland.
När asparna faller
syns asplövens daller
och skräckslagna fåglars flykt emot land.


Stans första pub?

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tor, augusti 30, 2018 13:09:12


Umebor i mogen ålder brukar ibland hävda att ”Mucky Duck” vid Vasaplan var stans första pub. De som påstår det kan inte beskyllas för att vara lastgamla – de har inga gamla laster med andra ord :-)

Jag, som utan tvivel är gammal i gården, påstår att den allra första puben var en Bierhalle! Den, som låg i det som idag brukar kallas det gamla gästgiveriet, hade sin publik och var även pub-lik.

Idag är det ingen som med exakthet kan säga hur gammalt det gamla gästgiveribygget är. Tidningsnotiser avslöjar i alla fall att Bierhallen var ett etablerat riktmärke i stan redan på 1860-talet. Det sägs också att gårdens panel har ritats av den mångkunnige prästen J A Linder (1783-1877). Hans son Herlog har också bott i huset. Precis som sin far var han en mångsysslare, ibland kallad lantmätare, ibland ingenjör. Herlog hade i slutet av 1800-talet sin ingång från Slöjdgatan, där han ägnade sig åt att måla möbler och bronsera byster. Mångsysslaren Herlog Linder låg aldrig på latsidan, han hann också bli pappa till femton barn.

Varför startade man då en Bierhalle i gården med utsikt mot älven?
Kanske för att Umeå Bryggeri AB ägde huset under några år?
Och kanske för att Bierhallens bryggmästare hette Franz Hölldobler?
Med bryggmästarens tyska rötter föll det sig kanske naturligt med en Bierhalle?

På den tiden var Storgatan stans entrégata. Väst på stan varvades offentliga byggnader med gårdar för ämbetsmän, officerare och välbärgade hantverkare. Om Bierhallen lockade med goda drycker och kägelbana, så hade noblessen också ett badhus strax intill!

Bierhallen bjöd också på underhållning.
Gamla annonser berättar att levande björnar visades upp i lokalerna
Så kanhända var det bättre förr – numera kan man väl på sin höjd se en vargtass på puben?

Dramatik – för att inte säga tragik – förekom också vid Bierhallen.
1866 fick bagarelärligen Johannes Johansson en björkstam slagen i huvudet så hårt att han senare avled.

Förövaren Frans Adolf Gummesson – från Karamåla by i Vissefjärda socken – dömdes till livstids straffarbete, ett straff som han förmodligen lyckades fly ifrån. Gamla kyrkböcker vet nämligen berätta att Gummesson avvek till Amerika – och för honom handlade det då inte om det Amerika som låg i Bierhallens grannskap.

I kvarteret Amerika bodde på den tiden bl a Nils Nilsson. Det var till honom man kunde gå om man trodde sig ha tappat en servett vid Bierhalle, enligt nedanstående annons från 1870.



Stämning i fullformat

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, augusti 24, 2018 18:45:18


Fyllhund. Finkelhund. Fyllbult. Finkelgäst.
Får man kalla fullvuxna människor vad som helst?
Den frågan – och många andra alkohaltiga sanningar var på tapeten i Rådstufwurätten den 28 mars 1808. Säga vad man vill om den stämningen, men den var inte stämningsfull...

I domboken från den dagen berättas att en före detta handlare i stan, Johan Österlund, hade stämt Häradshövdingen och Stadsnotarien Carl Jacob Örnberg för att ha författat och på offentliga platser framfört en smädeskrift som tar heder och ära av handlaren Österlund och många andra namngivna herrar.

Smädesskriften bestod av 24 rimmade verser under rubriken ”Capten Berglund med sin trupp”, verser som folkhumorn på 1800-talet också omnämnde som "Fylleribrigaden i Umeå"

Handlanden Johan Österlund kände sig bl a träffad av vers nummer 8:

Dernäst Broder Österlund
du ett värdigt rum intager.
Sjelfa Ugglas bränvinslager
räcker inte långan stund
för en sådan finkelhund.

Häradshövdingen Örnberg hävdade i rådhusrätten att han inte författat verserna, som han dessutom ansåg saknade kvalitet – vers nummer 3 brast enligt honom i ”både mening och riktiga wersslut”:

Jag är vorden mycket rank
benen skråfvet mer ej bära.
Gikt och vattsot mig besvära
Kräkningar med mycken stank,
födda utaf efterlank.

Häradshövdingen Örnberg förklarade också att han ”undandrog sig allt svaromål, intilldess käranden styrker, att ingen så stor fyllhund wid samma namn som han finnes, på wilken 3:dje wersen i detta poem kunde utom honom tillämpas".

I vittnesförhören som följde berättade gästgivaren Erik Mellander att han hört verserna uppläsas vid en bystämma i Ytterhiske.

Här kan du läsa alla 24 verser, publicerade i Umebladet den 22 oktober 1886.

Ett annat vittne, notarien Fredrik Wilhelm Nortman, bad att få framföra sitt vittnesmål skriftligt och på vers – en vädjan som inte beviljades. Han sa sig dock ha sett häradshövding Örnberg skriva ett och annat poem. På frågan om han kunde intyga att käranden var densamma Broder Österlund som omnämns i verserna, sa han sig inte kunde intyga det eftersom han ”inte har sig bekant i hwilken werldsdel detta poem är skrifwit”.

Andra vittnen intygade att det hört häradshövding Örnberg – bl a på gästgivaregården – framföra verket utan att fördenskull veta om han också författat verserna.

Häradshövdingen konstaterade i sitt slutanförande:
– Bemälde Österlund tror sig i hela werldens ögon wara personligen och träffad, men har icke wunnit mer än den tillfredsställelsen att för tillkommande tider få i domstolens arkiv bewara sitt minne under namn af fyllhund.

Förhandlingarna i Rådstufwurätten slutade med att Häradshövdingen och Notarien Carl Jacob Örnberg friades från alla anklagelser.

Rättegången och verserna blev förstås ett ofta återkommande samtalsämne i småstaden Umeå. En av dem som uppmärksammade dem var den mångkunnige prästen J A Linder (1783-1877). I sin detaljerade levnadsteckning minns han häradshövding Örnberg som en glad och munter sällskapsman.

J A Linder berättar också om sin oro för det tilltagande superiet i stan. Linder tar bl a initiativ till en måttlighetsförening för att få bukt med traditionen att närhelst på dagen bjuda på brännvin varje gång en dörr passerades.
– Alla som ingingo i måttlighetsföreningen förbundo sig att hwarken sjelfve förtära eller åt andra bjuda bränvin vid andra tillfällen än till mat, skriver J A Linder.

Han – som själv inte utger sig att vara expert på dryckesvanor – ger i levnadsteckningen ändå ett exempel på en sund diet som en avliden, munter ämbetsman presenterat för honom. Se här låter den (för tidigt?) avlidne ämbetsmannens råd:

•••

EN MAN SOM WILL FÖRE EN REGELMESSIG DIET I MAT OCH DRYCK
tager sig följande styrko-tårar:

1) Förutsatt att man icke swultit eller törstat den föregående dagen, besväras man wanligen af slem i halsen, eller s k Tuppar, hwarföre man börjar, efter uppvaknandet, med Tupp-supen. Den kan tagas på sängen.

2) En stund derefter, och sedan man tagit liten motion
följer den uppfriskande Besten – vidare:

3) En klar för att borttaga Bestens eftersmak. – Nu dricker man sitt kaffe, hwarefter

4) Kaffe-supen ej förgätes

5) 6) 7) Wid frukosten tages Aptit-supen, en på fisken samt halfwan
Nu inträder arbetstiden, hwarunder blott fyllhundar supa.

8) När middagsbordet är serweradt tages Aptit-supen.

9) Innan man skiljer sig från smörgåsbordet tages Klacken.

10) 11) 12) Derefter under måltiden Supen på fisken, Halfvan och Terzen.
På e. m. sedan man tagit en middagslur, drickes kaffe.

13) Kaffe-supen ej förgätes.
(Den som ej dricker kaffe taga en klar).

14) Därefter följer Sexan, som näst aptitsupen är den angelägnaste.
Nu ha wi The-dags – men en sann patriot dricker ej denna utländska dryck, som dessutom gör magen ”skwalmig”.

15) Då man sätter sig tid spelbordet tar man sig i stället en Spel-sup.
Derefter drickes Toddy och

16) emellan hwarje sådan är man berättigad till en Mellanbindare, och äro glasen ej alltför stora, drickes 3:ne Toddies.

17) och följaktligen tages 2:ne Mellanbindare.

18) 19) 20) och wid qvällsmåltiden de 3:ne ordinarie måltidssuparne.

21) Då man stiger i sängen, bör man ej glömma Loppsupen,
och härmed är dagen till ända

Dessa 21 supar äro en måttlig mans dagliga diet, och derjemte en hög diet.
Likwäl kan den wid träget och tröttande arbete något förstärkas.

22) Man uppfriskar sig då med förmiddags-supen och

23) emellan kaffesupen och Sexan på e. m. eftermiddags-supen.

Hwad derutöfwer förtäres, kan möjligtvis urarta til l rummel och bör därför undwikas.
Dock härunder icke inbegripna vissa tillfälliga supar såsom: kyrkosupen, tankeställare, handelssup, slädsup o. s. w.

Efter den uppräkningen konstaterar prästen J. A. Linder i sin levnadsteckning.
– Så överdrivet detta kan synas har jag likväl varit i tillfälle att se denna diet, i det närmaste åtminstone, följas af mången så kallad måttlig man.

Ostindien i Umeå

UmeåSkapad av Lennart Forsberg sön, augusti 19, 2018 15:47:17

Säga vad man vill om gamla tidningar, men man lär sig mycket nytt när man läser dem.
I månadsskiftet september-oktober 1881 publicerade Umebladet en berättelse om Umeå som ursprungligen skrivits för tidskriften Thule.
Klippen ovan är från Umebladet den 4 oktober 1881.

Där berättas bl a om stadsdelarna Amerika och Ostindien.
Amerika ligger väster om Renmarksbäcken (det vet väl alla umebor!?)
Ostindien ligger öster om kyrkan i kvarteren kring länsresidenset (det visste inte jag).

Platsnamnet Amerika finns på många ställen i vårt avlånga land, oftast som en markering att det är en bra bit från centrum. Med Ostindien i Umeå får namngivningen en vidare dimension – Amerika ligger västerut och Ostindien österut.
Fast i Umeå säger man inte så. Här – och bara här! – är det Väst på stan och Öst på stan som gäller.

Jag – som är uppväxt på Haga – kan samtidigt ägna området mellan Haga och regementet en tanke. Hur gick det till när det blev Arabien, undrar jag...
Jag, som tycker mig ha hyfsad koll på väderstrecken kan – med Amerika och Ostindien i åtanke – tycka att ett namn som Nordpolen hade varit mer passande...
däremot skulle jag aldrig komma på tanken att påstå att Arabien ligger Nord på stan :-)

Ordväxling och skottväxling

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tis, juli 24, 2018 08:43:28


Med modern teknik kan vi se oss om i världen.
Vi kan sitta vid datorn och drömma om utflykter till andra länder och stränder.
Vi kan också göra resor i tiden, resor som ger oss tänkvärda perspektiv på dagens tillvaro.

Jag kan idag sitta i min Internet-anslutna stuga vid Täftefjärden och läsa Kungliga Bibliotekets digitaliserade tidningar. I den tidningsskatten kan jag också läsa om händelser som utspelade sig i Täftefjärden på 1800-talet.

Annonsen ovan är från Umebladet den 13 november 1863.

Då var det mycket fattigt i Västerbotten.
Och lika fattigt var det i Österbotten.
Från var sitt håll spanade västerbottningar och österbottningar ut över Kvarken.
Någonstans vid havets horisont fanns förhoppningar om en drägligare tillvaro.

Trafiken på Kvarken var livlig. Givetvis smugglades det också en hel del.
Varor som dämpade hungern och varor som fick de fattiga att glömma hungern skeppades över Kvarken.

Till den första kategorin hörde viktualievarorna, det är det vi kallar livsmedel idag. Till den senare kategorin hörde bränvinet (man stavade så på den tiden).

På höstarna – när mörkret lagt sig över kustlandskapet – tilltog smuggeltrafiken.
För att hålla koll på smugglarna utrustade sig tullen med en båt, en tulljagt, med jagtuppsyniningsmannen M Sundberg som befälhavare.

I slutet av av september 1863 hittade han en båt – till synes utan ägare – lastad med två fulla bränvinskärl nere vid sjöbodarna i Täfteå. Båten – med bränvin och allt – beslagtogs och fördes ut mot Ultervik där tulljagten låg förtöjd. Kvällen därefter ”prejades tulljagten av några finnar” enligt Umebladet. Finnarna krävde att med hårda ord få tillbaka sin båt och sin last.
– Får vi inte tillbaka båten kommer vi att skjuta ner tulljagten, hotade de.

Vid 12-tiden började skottlossningen, som besvarades att tulljagten.
Skjutandet pågick i fyra timmar utan att någon på tulljagten blev skadad.
– Om någon av finnarna blev skadad vet vi inte, meddelade jagtuppsyningsmannan M Sundberg efter incidenten.

Efter ytterligare någon timme återvände finnarna till tulljagten på nytt. Nu för att i mycket vänliga ord begära att åtminstone få tillbaka båten. Efter åtskilligt parlamenterande fick de också som de ville. Utan en enda droppe bränvin i sin båt styrde de omedelbart iväg mot friheten och den finska kusten.

För jagtuppsyningsmannen M Sundberg återstod dock en hel del efterarbete.

Han hade under samtalen med smugglarna på Täftefjärden noterat att de uppträdde med sotade ansikten. Sundberg tog det som ett tecken på att det bland finnarna även fanns svenskar som var finnarna behjälpliga under dramatiken på Täftefjärden.

Därför satte han in sin efterlysande annons efter dramatiken på Täftefjärden.
Om annonsen ovan hade någon effekt återstår att se.
Det finns många gamla Umeblad kvar att läsa i Kungliga Bibliotekets digitala arkiv :-)


Så här berättade Umebladet om dramatiken längs kusten hösten 1863.



Skrammelverk

UmeåSkapad av Lennart Forsberg mån, juli 16, 2018 18:32:56


Norra Skenet, konstverket på universitetsområdet i Umeå, lämnade aldrig min svärmor oberörd. När hon fick skjuts och vi passerade universitetsområdet var omdömet alltid detsamma:
– Skrammelverk!

Ganska snart lärde jag mig att skrammelverket har sina likheter med grynkorven i Hasse Alfredsons monolog – de två orden kan sägas på många olika sätt. Riktigt vad min svärmor menade med skrammelverk vet jag inte – dumt nog frågade jag aldrig henne när möjligheten fanns. Men av tonfallet att döma tyckte jag mig höra att hon såg ett stort plåtschabrak som skulle ha passat bättre på soptippen.

I den tron har jag levt till för några dagar sedan då jag via Kungliga Bibliotekets digitaliserade dagstidningar fick syn på Nya Dagligt Allehanda från den 21 januari 1887. I det numret återpubliceras en artikel från Vasabladet som skildrar ett brännvinsbröllop i Petalax – det var där min svärmor föddes för drygt 100 år sedan!

Mitt eget bröllop med min svärmors dotter hade inga som helst likheter med den bröllopsberättelsen. Tänka sig ett bröllop som pågår i flera dygn och att bruden under de dygnen får sova i sittande ställning:
– Hon ska bära den tunga kronan av allehanda glittrande skrammelverk, hvari håret ofta är så spändt inflätadt, att hufvudsvålen snart nog vill lossna, och hon får icke sofva annat än i sittande ställning, så att ej prydnaden tager skada, enligt tidningen.

Se där – ett skrammelverk kan också vara en prydnad!
Kanske såg min svärmor också Norra Skenet som en prydnad!?
Med svärmor i sin himmel vänder jag mig till Google i hopp om att lära mig mera.
Men det är inte många skrammelverk jag hittar när jag surfar runt.

Men jag hittar ytterligare en betydelse.
Ett skrammelverk kan också vara något som är så stort och påkostat att man skramlar för att klara finansieringen – att skramla är ju också att samla in pengar.

Fast nu för tiden talar man väl inte om skrammelverk i den betydelsen.
Idag heter det väl crowd funding på ren svenska?

Här kan du läsa artikeln om brännvinsbröllopet i Petalax från den 21 januari 1877.

Tummelösa ön & Læstadius kompani

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, juni 22, 2018 08:42:39


Alla har vi våra barndomsminnen.
Glada berättelser och dramatiska berättelser och berättelser som ursprungligen inte var avsedda för barnaöron.

Som liten grabb på 50-talet hörde jag talas om Tummelösa ön och Læstadius kompani – händelser som utspelade sig tjugo år tidigare men fortfarande kunde föras på tal i samtal mellan vuxna. Händelser som också handlade om fattigdom och förtvivlan.

Tummelösa ön kallades Obbola i början av 1930-talet.
Med många släktingar på Obbolaön – ingen saknade tummar! – är det kanske inte så konstigt att jag som liten knatte la ett och annat på minnet när vuxna samtalade om dramatiken på vedbackarna på ön?

Historien om Tummelösa ön börjar med att ett tiotal unga män på kort tid kapar av sin vänstra tumme. Med förlorad tumme kunde de sedan kvittera ut försäkringspengar på allt från 700 kronor till 1.000 kronor. Gigantiska belopp i en fattig mans perspektiv! Polisen anade dock oråd och började nysta i vad som egentligen hänt – då valde en av de tummelösa att avsluta sitt liv… och när poliserna hade fullgjort sitt uppdrag hade alla de andra förlorat sina försäkringspengar. Några domstolsförhandlingar ägde dock aldrig rum efter händelserna på vedbackarna i Obbola. Det ansågs var straff nog att leva resten av sina liv i avsaknad av vänster tumme.

Læstadius kompani handlade om fanjunkaren i reserven Johan Læstadius. På 30-talet erbjöd han unga män från byarna utanför Umeå att – mot skälig ersättning – få s k frisedel. Ett knappt 100-tal unga män nappade på erbjudandet, män som när det rättsliga efterspelet tog fart kallades Læstadius kompani bland umeborna.

För egen del spetsade jag öronen bara av det faktum att det fanns ett yrke som kallades fanjunkare. Att det dessutom i samma hyreshus som oss – på Stenmarksvägen 2 – bodde en äldre dam med det ovanliga efternamnet fick berättelserna om fanjunkaren att krypa nära inpå. Dramatiken kändes mycket närmare än det korta avståndet mellan Stenmarksvägen 2 och regementet!

Under årens lopp har jag många gånger i mina tankar återvänt till Tummelösa ön och Læstadius kompani. I 70-årsåldern – när barnaminnet och barnasinnet börjat tappa sin skärpa – finns som tur är Nätet med alla sina informationskällor att fylla på sina kunskapsluckor med.

Jag kom Læstadius kompani på spåren via en gammal tidning från Kalifornien.
Svenskättlingarnas tidning Vestkusten berättare om fanjunkare Læstadius den 17 juni 1937 – se ovan.

Fanjunkare Johan Laestadius arbetade som biträde vid Umeå södra rullförningsområde i arton år. Över sig hade chefer med högre militär grad.
– Men de var sällan på jobbet, för dem var tjänsten enbart en pappersmerit, sa fanjunkare Læstadius under krigsrättsförhandlingar som hölls på regementet under våren och hösten 1937.

I frånvaro av högre chefer tog sig fanjunkare friheten att fatta självständiga beslut. Mot betalning sa sig fanjunkare Læstadius kunna hjälpa unga män att slippa göra sin värnplikt. En del betalade 5 kronor, andra fick betala 10 kronor och några få fick punga ut med 100 kronor för att ta del av Læstadius tjänster som ibland även krävde förfalskningar i de militära rullorna.

Sanningen om fanjunkare Læstadius förehavanden rullades upp när de som köpt sig fria från sin militärtjänst insåg att de betalat olika belopp till Læstadius. De som pungat ut med hundralappen kunde inte hålla tyst, när andra kommit undan med femman jämnt.

Små summor kan tyckas, men summor som ska ses i perspektivet att fanjunkare Læstadius på 30-talet hade en årslön på 2.400 kronor att försörja sin tvåbarnsfamilj med. Lägg därtill att 10 kronor på den tiden motsvarades av uppemot 300 kronor i dagens penningvärde.

I krigsrättsförhandlingarna på regementet agerade stans juridiska grädda.
Häradshövding Johan Wandén fungerade som krigsdomare i gyllene uniform.
Poliskommissarien Emanuel Ahnström var åklagare och krigsfiskal.
Advokaten Sven Hallström ställde upp som fanjunkare Læstadius försvarare.

Domen mot fanjunkare Læstadius blev hård.
Han förlorade jobbet och dömdes till straffarbete i två år och fyra månader.

Gamla tidningars berättelser om Læstadius kompani får mig att 80 år senare skänka en tanke till Tant Læstadius i hyreshuset på Stenmarksvägen 2 där jag själv växte upp. Först nu förstår jag att hon flyttade till Haga i samma veva som maken och fanjunkaren Johan Læstadius avled 1950.


Minnesförlust?

UmeåSkapad av Lennart Forsberg mån, juni 18, 2018 12:07:52


Var tog milstenen vid Täfteberget vägen?
Numera syns den bara på Riksantikvarieämbetets karta över fornlämningar.

Den stod en gång i tiden intill gamla kustlandsvägen mellan Innertavle och Täfteå – idag är det inte mycket kvar av vare sig kustlandsvägen eller milstenen.

På sommaren 2015 hörde jag talas om att ett fordon – förmodligen en skogsmaskin – hade knuffat till milstenen så att kopparplattan hängde på trekvart. När jag i november samma år hade vägarna förbi såg det än värre ut. Stenstoden höll då på att falla isär och av själva milstolpen syntes inte ett skvatt – se nedan!

Det var inte första gången den milstenen drabbades. När länsmuseet gjorde sin milstensinventering 1970 var kopparplattan på milstenen vid Täfteberget avsvetsad och stulen. Tretton år senare – vid en vindsröjning på Ålidhem 1983 – hittades plattan på Pedagoggränd, för att sedan återbördas till Täfteberget.

Men där står den uppenbarligen inte längre. När Umeva drar fram sina avloppsledningar genom landskapet ryker minnesmärken som milstenar all världens väg – se nedan.

Det kan man också kalla minnesförlust.

Systemet med milstenar har gamla anor



« FöregåendeNästa »