Å andra sidan

Å andra sidan

Droskan & Drosken

UmeåSkapad av Lennart Forsberg ons, januari 10, 2018 09:26:53


Droskan heter en restaurang i Umeå – droska kallades en gång i tiden också taxibilarna i stan. På den tiden jobbade de som körde droskorna vid Drosken. Det förstod inte alla när jag för snart ett år sedan skrev några rimmade rader om korvhandlaren ”Bigge” Öhman och dristade mig att rimma på kiosken och Drosken!

När jag bläddrade i en gammal pärm för några dagar sedan insåg jag att min familj haft Drosken i tankarna långt tidigare! Nedanstående rader – kanske från 1940 – knackades i så fall ner då taxirörelsen i Umeå fyllde 10 år. Det är min egen pappa – som jobbade på bilaffär – som skrivit bordsvisan, tillägnad de droskchaufförer som på den tiden satt i Rådhusets källare och väntade på nästa körning.
Vykortet ovan är förmodligen taget ett tiotal år senare.

Bordsvisan får mig att undra vilka droskchaufförer som dolde sig bakom smeknamnen Göken, Nicke, Blåsen och Pingis!? Hur mycket jag än funderar lär jag aldrig få veta vilka de var.

Lite mer vet jag om Ahlgren, Franzén, Norman, Olsson och Sandberg.
Några av dem anges som åkare och chaufförer i min gamla telefonkatalog från 1950.

Här går det lättare att läsa bordsvisan till Droskens ära.


Blå dragonerna

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tis, januari 02, 2018 16:51:41


Nu kom han fram till torget och korsade det för att ta en genväg över esplanaden. Rådhusets ärgiga kopparkupoler glödde i det sneda solskenet och framför stora porten stod en tjock poliskonstapel med hängande knävelborrar alldeles stilla som en staty av stadens grundare. Han gjorde honnör och Wolmar besvarade den och viftade sedan med handen. Det var polisen Vallmo, hans gamle faderlige vän som förr i världen så ofta jagat honom över plank och i brandgator när han brutit mot stadens ordningsföreskrifter tillsammans med lika illa uppfostrade kamrater.

Känns miljön igen? Den är hämtad från Curt Bergs ”Blå dragonerna” som kom ut 1936 och skildrar småstadslivet i en nybliven regementsstad vid norrlandskusten. Curt Berg – själv uppväxt i Umeå – kan sin stad och kan sitt dragonregemente. Under brinnande krig, 1943 utsågs Dagens Nyheters mångårige musikkritiker till ryttmästare.

I ”Blå dragonerna” har författaren placerat dragonregementet i Bjurå, som för att betona att det rör sig om en roman och inte en dokumentär skildring. Omnämnandet av konstapel Vallmo i det inledande stycket får äldre umebor att dra på mun. Det minns ju att stans förste store – och omfångsrike – poliskonstapel hette Lilja!

Romanen är en vardagsrealistisk skildring av dragonlivet för hundra år sedan, ett vardagsliv som för de flesta bortom regementsmiljön sågs som något exotiskt. Officerarnas uniformerade umgänge med högstämda tal och storslagna fester var allt annat än var mans vardag.

I ”Blå dragonerna" utspelar sig ett kärlekstörstande triangeldrama.
De unga löjtnanterna von Schenk – bröderna Douglas och Wolmar – uppvaktar den vackra Claire.
– Hon är av god familj, ser bra ut och har schaber, enligt romanen.

Schaber var på den tiden detsamma som pengar. I ”Blå dragonerna” virvlar även andra – nu bortglömda – ord förbi. När subalterner ser ut som grandseigneurer i sina charabanger kan man nästan förstå vad det handlar om.

Men när en ung löjtnant en tidig morgon står och drömmer utanför en vacker flickas öppna fönster, har även en f d dragon svårt att fatta galoppen:
– Ville hon kanske att han skulle komma upp och vara henne behjälplig vid hennes lever, funderar löjtnanten.

Det är inte den unga damens lever löjtnanten har i åtanke, han har bara försvenskat det franska ordet ”lever” som betyder ”stiga upp”.
När solen just håller på att gå upp drömmer han om att med sin utsträckta hand hjälpa den sköna att gå upp – ur sängen närmare bestämt.

I ”Blå dragonerna” skildras också dragonernas krigarliv för hundra år sedan. Där ges bl a en detaljerad, militär instruktion om hur tänder borstas och en teoretisk genomgång av skålandets ritualer, titlarnas bortläggande samt förutsättningarna för hälsning meddelst honnör.
– Den militära hälsningen är som bekant endast en vördnadsbetygelse för den högre rangen, alltså inte en personlig artighet, och en dylik vördnadsbetygelse riktas naturligtvis inte till en militär av lägre rang om en av högre rang befinner sig i hans närhet, förklaras det i ”Blå dragonerna”.

Dragonlivet på den tiden bjöd på många tvära kast. Det var hit och dit och up and down. Man uppträdde gärna med vaxade mustascher och kysste förstås friherrinnorna på handen, men man kunde också – vid glada nachspiel – bli fulla som ryska bönder. Om man en kväll satt på Stora hotellet utan tanke på att hälla upp vin till sig själv – det fanns ju hovmästare! – kunde man en annan kväll ligga på sur halm i spiltan hos sin häst, lika orakad, otvättad och fri som en stråtrövare.

Det var frosseri och anspråkslöshet, det var fest och svält. Men mest av allt var det fest! Trots att många av officerarna hade det knalt, levde de som om de vore rika aristokrater, särskilt när det fanns någon som såg på. Det var viktigt att ge ett fint och förnämt intryck på den tidens mässaftnar. Det skulle vara festligt värre, fast "festade" gjorde man förstås inte när ”Blå dragonerna” var i farten – på den tiden bambocherade man.

Så levdes dragonlivet i Umeå – jag menar Bjurå! – för hundra år sedan.
Det var dramatiskt ibland och dråpligt ibland.
I ”Blå dragonerna” hälsar en ämbetsman i stan en nyanställd medarbetare från södra Sverige välkommen med orden:
– Bror har nu att välja mellan två ting: att bli alkoholist eller idiot!

PS! Mitt exemplar av ”Blå dragonerna” har sin egen historia. Jag köpte den på ett antikvariat i stan och insåg tidigt att bokens föregående ägare var Matts Balgård, mångårig chefredaktör på Västerbottens-Kuriren. Han slutade uppenbarligen att läsa boken efter 106 sidor – de många orden om honnörens teori fick honom kanske att tappa läslusten? Det antar jag eftersom häftade böcker på 30-talet alltid var osprättade. Och min inhandlade gamla bok var bara sprättad fram till sidan 106, det resterande tre fjärdedelarna av boken har jag sprättat på egen hand – brevsprättar finns väl inte nuförtiden!?



Subjektiva 50-talsperspektiv

UmeåSkapad av Lennart Forsberg ons, december 27, 2017 11:03:59


Människor som säger sig ha kontakt med de döda har jag svårt att tro på.
Men visst händer det att jag tvivlar på min tro. Med Googles hjälp kan jag t o m känna samhörighet med personer jag tidigare aldrig hört talas om.

Det hände härom veckan när jag skaffade mig mer kunskap om 50-talets Umeå. Då kom Åke S Pettersson in i mitt liv. Honom hade jag ingen aning om – men när jag läste hans levnadsbeskrivning gick tankarna också till Olle Carlsson, Västerbottens-Kurirens kulturredaktör under många år. Åke och Olle var nämligen skolkamrater, för att inte säga bästa kompisar. Om Olle Carlsson i sin himmel har någon kontakt med cyberrymden, lär Åke S Petterssons minnesbilder från 50-talet göra honom på gott humör.

Mycket handlar om Vindeln och mycket handlar om Umeå. Hemmet i Vindeln var Åkes borg och pappa Sigurds fängelse. Som farmaceut skötte han ortens kombinerade apotek och färghandel – ett uppdrag som knöt honom så hårt till hemmet att han inte ansåg sig ha tid att gå till kiosken och köpa sina Robin Hood-cigaretter.

Den idylliska tillvaron i Vindeln skakades om när Åkes mamma avled och hemmets sysslor togs över hushållerskan Ingrid Sandström. Och inte blev det fridsammare när pappa Sigurd efter några år gifte sig med sin hushållerska.

Ingrid må ha varit släkt med riksdagskvinnan Ragnhild Sandström, men hon var också misstänksam, ängslig, pedantisk, överdrivet ordningsam och stenhård, enligt Åke som trots motsättningar försökte hålla god min i elakt spel.

Det minspelet fungerade till 1980 då Ingrid sa upp bekantskapen med Åke. Han hade då, enligt henne, skämt ut hela släkten genom att skriva manuset till tv-serien ”På banken”. Snacka om att ställa till en scen!

Åkes teaterdrömmar formades tidigt. I skolan och i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, fanns förhoppningar om att få stå på de tiljor som föreställa världen. Dramatens elevskola hägrade, men insikten om att man på elevskolan även ägnade sig åt dans, fäktning och gymnastik fick den (enligt egen uppfattning) klumpige Åke att istället närma sig teatern via akademiska studier i Stockholm. Det gav resultat, redan under första terminens kurs i teaterhistoria gjorde han en studieresa till Köpenhamn i sällskap med elevskolans förstaårselever. Det var inte vilka elever som helst, det var bl a Jan Malmsjö, Gunnar Hellström, Elsa Prawitz, Öllegård Wellton, Ulla Sjöblom, Olof Thunberg och Tage Severinsson, senare känd som popsångaren Tage Severin.

Så startade Åke G Petterssons långa liv (1929-2013) i teaterns tjänst. Han skrev pjäser och tv-serier och han recenserade massvis med teaterföreställningar. Han var i själ och hjärta alltid en teaterman – även under de dryga 30 år han jobbade som banktjänsteman. Teatervännerna minns honom som göteborgare – det är nog bara vi västerbottningar som hävdar att Västerbotten format honom lika mycket som Västkusten.

Hans subjektiva minnesbilder av 50-talet berättar om oskuldsfulla kärleksaffärer och pojkaktigt bus. Mycket utspelar sig i läroverkets närhet. Kvarteren kring Skolgatan banar väg mot framtiden för Åke och hans kompisar. Där finns Viktor Carlssons speceriaffär (där familjen Koskela idag gör umeborna klarsynta). Specerihandlarens son hette Olle – ja, egentligen hette han Hans-Olov – och skulle med tiden bli journalist vid Västerbottens-Kuriren under signaturen HOC.

Olle Carlsson betydde mycket för Åkes kulturella och bokliga utveckling. Han kände nämligen en redaktör på Umebladet, som mer än gärna öste förlagens alla recensionsexemplar över Olle. De var böcker som även Åke fick ta del av mot löfte att inte skriva om dem i någon tidning.

Även på det musikaliska området var Olle Carlsson en pådrivare. Efter ett studieår i Eureka, Kalifornien, kom han hem med en long-playing-grammofon. Med sådana moderniteter behövdes ingen resväska full med skivor för att lyssna på en opera.

Olle Carlsson var också viktig vid festliga tillfällen. De som inte – likt Åke – var med i SSUH, hade redan skaffat sig glasklara dryckesvanor och Olle – liksom Lennart ”Macka” Marklund och ”Grus-Gustaf” Åström – visste vilka i stan som var villiga att byta kaffekuponger mot starkare drycker.

I grannhuset till Viktor Carlssons speceriaffär bodde Claes-Göran Westrin. Han hade andra talanger, han kunde samla sina kompisar på Skolgatans trottoar för att från sitt fönster sprida njutningsfull visdom om sexuallivets hemligheter. Han höll sina föreläsningar med stöd av egenhändiga teckningar av mannens och kvinnans könsorgan. Särskilt viktigt var det, enligt Westrin, att flera gånger om dagen ta till sig onanins glädjespridande effekt – allra helst till tonerna av Richard Wagners musik.

I sin tunna kropp hade Claes-Göran Westrin något av ett intellektuellt skimmer över sig. Efter lektionerna från fönstret mot Skolgatan är det kanske inte heller så förvånande att han hade rykte om sig att vara uppskattad älskare åt ett flertal underofficersfruar.

Som vuxen man blev han mer medicinskt fullärd, han blev både överläkare och professor.

I ett hus bakom fängelset bodde en annan skolkamrat, Lars Arosenius. Hans pappa Thore var jägmästare, skolkamrater emellan kallades därför Lasse Arosenius hem för jägmästarvillan. Där försökte jägmästare Thore förbättra sin sons och hans skolkamraters matematiska kunskaper. Det handlade inte om korvstoppning – jägmästaren ägnade sig åt träförädling, enligt Åke S Pettersson. Undervisningen gav också resultat. Lars hamnade på KTH och kunde följa datoriseringens utveckling under sitt yrkesverksamma liv.

Bengt ”Gringo” Hernlund, häradshövdingens son, ingick också i gemenskapen. ”Gringo” körde omkring i egen bil och nöjde sig inte med att köra på gatorna, han körde också i stans parker! När en tappad fimp fick förarsätet att brinna upp var det inget som bekymrade honom – "Gringo" kapade en parkbänk, lyfte in den i kupén och fortsatte att köra som om ingenting hänt...

Precis som Åke drömde han om Dramatens elevskola, men drömmen blev aldrig verklighet. Katedern blev istället hans scen – med sin intensiva berättarförmåga var hans elever övertygade om att lektor Hernlund deltagit i båda världskrigen.

Hans trovärdighet spred sig också till Norge. Så var han också påläst som få. Hela sitt vuxna liv läste han minst hundra sidor faktalitteratur om dagen.

Bengt Hernlund hade nog också – precis som Åke – kunnat skriva ner sin subjektiva 50-talshistoria. I själva verkligheten finns det plats för mer än en historia. En del av dem är riktigt roliga, de roligasta historierna är i sina bästa stunder också otroliga.

Här ligger Åke S Petterssons subjektiva 50-talsminnen.



Tongivande kritiker

UmeåSkapad av Lennart Forsberg mån, december 18, 2017 08:46:24


Wilhelm Peterson-Berger spanar ut över vidderna från sin staty i Döbelns park,
Curt Berg ser ner på sitt skrivbord på baksidan av sin roman ”Blå dragonerna”.
De två umeborna svarade ensamma för musikkritiken i Dagens Nyheter under 70 år!

Wilhelm Peterson-Bergers vassa penna hade ansvaret från 1896 till 1930, då Curt Berg tog över pennan och höll fast vid den till 1965.

Som musikkritiker tog Curt Berg även över Peterson-Bergers två platser på Operan – vänster ingång, elfte raden längst till vänster. Det sägs att den store Peterson-Berger därifrån gavs möjlighet att smita osedd ut ur salongen om föreställningen inte behagade honom. Som kritiker var han desto mer uppseendeväckande. Peterson-Berger drog sig inte för att kritisera storheter som Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén, han kunde också krossa unga talanger i några enstaka meningar:
– Om fröken A:s framträdande igår över huvud taget ska anmälas är det för polisen, kunde han skriva.
Och det var inte bara Operans föreställningsvärld han gav sig på.
– I går debuterade fröken X i Konserthusets lilla sal. Hon bar mörkblå klänning.

Curt Bergs formuleringskonst hade ett vänligare tonfall.
Han var ju inte heller någon storslagen kompositör och tonsättare.
Men visst hände det att även han komponerade.
”I höbärgningen, ur en västerbottnisk svit för piano” kom ut 1926.

Om Wilhelm Peterson-Berger skrev för slott mer än för koja, tycks det som om Curt Berg nöjde sig med att skoja om slåttana...

Wilhelm Peterson-Berger och Curt Berg var något av Kungsgatans barn i Umeå. Wilhelm Peterson-Berger bodde på Kungsgatan 97 i tio år, från 1885 till 1895. Curt Bergs pappa Knut Berg hade sin juvelerbutik vid Kungsgatan 50, i hörnet mot Renmarksesplanaden..



Sevärt fältarbete

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, december 15, 2017 17:48:07


Bildtidningen Se var på sin tid omtalad för sina omslagsbilder.
Det folk talade om var knappast bilden av en påpälsad ung löjtnant…
Gemene mans minnesbilder av gamla Se är mer lättklädda och ofta från 60-talet.

På 40-talet såg världsbilden annorlunda ut.
Med världskrig och vinterkrig inpå knutarna oroade man sig mer än man roade sig.
Då fanns det också plats för en frivillig, ung löjtnant på bildtidningens omslag.

Han hette Anders Grafström och ledde ett kompani från Norrlands Dragonregemente att som frivilliga göra en insats för Finland under vinterkriget. Bilderna inne i tidningen är tagna i trakterna av Nederkalix, det är bilder som andas primitiv men fridfull idyll (se här och se här). Någon månad senare var tillvaron inte lika idyllisk för de utsända dragonerna. Den 1-3 mars 1940 utspelade sig stor dramatik i det som bland krigshistoriker brukar kallas ”Den Grafströmska räden” vid Märkäjärvi intill Salla.

Artikeln om dragonerna i bildtidningen Se har också sin historia. Det är Curt Berg som står för den. Han hade precis som Anders Grafström anknytning till Umeå. Curts pappa Knut var juvelerare och satt även som rådman i stan. 1940 jobbade Curt Berg som musikkritiker på Dagens Nyheter. I den rollen stötte han på den finlandssvenske Se-redaktören Carl-Adam Nycop som – när han såg Curts bilder från Nederkalix – genast bad att få publicera dem.

Curt Berg var synnerligen lämpad att skildra dragonernas vardag. Redan 1936 hade han gett ut ”Blå Dragonerna”, en prisad roman om livet kring dragonregementet åren från sekelskiftet och fram till 30-talet. Curt Berg var även reservofficer, 1943 blev han ryttmästare.

Anders Grafström hade – precis som Curt Berg – gott påbrå, av läroverkskatalogen från 1923 framgår att pappan var överste.

Anders Grafström nådde längre än så, han blev general – generalmajor närmare bestämt. Hans yngre bror Erik blev med tiden också en slags general – närmare bestämt generaldirektör vid Vattenfall.

Apropå åren på läroverket lär Anders Grafström även ha varit mannen (eller snarare ynglingen) bakom ett ofta upprepat studentskämt som iscensattes under många år i anslutning till valborgsmässofirandet. Då brukade de blivande studenterna roa sig med att gömma läroverkets broskrapa. Något år hängde den under gamla träbron över till Teg. Skämtandet tog slut först när en årgång studenter gömde broskrapan så bra att den aldrig återfanns!

Under sina år i Umeå bodde familjen Grafström längs Storgatan – precis som många andra makthavare gjorde förr i den tiden. Grafströms bodde bl a på Storgatan 47 i ett hus som stod på den plats där parkeringshuset Parketten nu breder ut sig snett mittemot Scandic Plaza. De bodde även i det av Ragnar Östberg ritade s k Rosa huset på Storgatan 71 strax intill Länsstyrelsen. Det Rosa huset revs för några år sedan, trots högljudda protester från äldre umebor.

På det svartvita vykortet nedan syns det Rosa huset till höger.
Bilden därunder visar hur huset som ska ersätta Rosa huset kommer att se ut.



Hedervärt namnskick

UmeåSkapad av Lennart Forsberg mån, november 27, 2017 08:55:36


Maja Beskowsskolan eller Maja Beskowskolan?
Skillnaden är marginell, så marginell att jag inte höjer på ögonbrynen.
Men visst får en och annan insändare mig att tänka på Svenska Fotbollförbundet!
Det heter som det vill heta – utan genitiv-s mellan fotboll och förbundet.

Jag tänker också på Gits Olsson, kåsören som egentligen hette Stig.
Under rubriken ”Mummel i kön” kåserade han under många år i bildtidningen Se.
I mitten av 60-talet fick han sin läsekrets att leka med sina tangentbord – se ovan!

En av dem som bidrog med sina bokstavsfyndigheter var Swen Olophzon i Fjärås.
Ett faktum som inte ens Gits tog på fullaste allvar.
– Skoja lagom, skrev han i en parentes bakom Swens namn.

Vad man än heter, är det naturligtvis en mänsklig rättighet att få heta det man vill heta.
Om man heter Maria, kanske man vill heta Maja?
Om man heter Stig, kanske man vill heta Gits?
Om man heter Sven, kanske man vill heta Swen?

Fast det är förstås en viss skillnad på byggnader och människor, det är bara människorna som har namnbryderi.

Minns Hermansonska gården som bytte namn efter en namntävling.
När gården flyttats upp på Gammlia var det Lars Färgares som gällde.
Namntävlingens jury påpekade nogsamt att namnet var Lars Färgares utan efterföljande gård. Men det bryr sig ingen om idag? Nu säger alla Lars Färgares Gård?

Hur det blir med Maja Beskows skola återstår att se.
Kommer Maja Beskowsskolan att vara på allas läppar om några år?



Gammlia-Valle ryter till...

UmeåSkapad av Lennart Forsberg ons, november 22, 2017 08:17:10
I dagens Västerbottens-Kuriren har jag en insändare med synpunkter på Umeå Energis marknadsföring. Den är undertecknad med den, i mitt tycke, passande signaturen Gammlia-Valle. Jag hade givetvis lika gärna kunnat underteckna raderna med mitt eget namn, men eftersom jag tidigare framfört liknande åsikter till Umeå Energi utan att få någon som helst reaktion, kändes det passande att framföra åsikterna i den här formen.
– Jag hade inte kunnat göra det bättre själv, säger jag till mitt alter ego Gammlia-Valle :-)



Lektor Arners gränd

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tis, november 21, 2017 12:41:33



Maja Beskow får sin skola – Maja Beskowsskolan – om ett par år.
Läroverkskollegan Anders Arner har då haft sin gränd i många år.
Det är nämligen lektor Arner som gett namn åt Lektorsgränd på Teg.

Beskow och Arner var också något av hedersgäster på De Gamlas Fest – ett arrangemang som min egen pappa lade en semestervecka på varje sommar under 16 års tid. Maja Beskow kom till De Gamlas Fest 1959, Anders Arner anlände ett år senare...

Lektor Arner var en känd profil i Umeå. Med meriter som teologie licentiat undervisade han i kristendom vid läroverket. För honom var kultur och bildning viktigt. Så viktigt att det för att få högt betyg ibland krävdes gott s k påbrå i form av föräldrar på ansvarsfulla positioner i småstaden Umeå – på lektor Arners tid angavs även faders yrke i läroverkskatalogen!

Lektor Arner engagerade sig även i Hembygdsföreningens och museets verksamheter.
Han satt bl a i redaktionskommittén för årsboken Västerbotten och var även aktiv i den s k restaurangkommittén med ansvar för Sävargården.

På Arners tid hade museet och Sävargården urusel ekonomi. De pengar som inte fanns skapade irritation mellan de styrande på museet och dem som satt i restaurangkommittén. När restaurangkommittén fråntogs de s k pilsnerrättigheterna, lär lektor Arner ha spänt ögonen i Hembygdsföreningens kassör, en stillsam bankman vid namn Petrus Lundström:
– Det skulle smärta mig så, om jag skulle behöva träffa herr Lundström på det ställe där jag är predikant.
Läroverkslektorn Anders Arner tjänstgjorde också som fängelsepredikant!

Familjen Arner bodde på Kungsgatan 97 i Umeå, i en gård som ibland kallades Arnerska villan. Den är idag mest känd som platsen där Wilhelm Peterson-Bergers växte upp.

Böle boställe skaffade sig familjen Arner kring 1934 – den ståtliga byggnaden fungerade som något av ett sommarboställe för familjen Arner. Se klippet nedan från telefonkatalogen från 1950! Snacka om sommarstuga!

Familjen Arner vårdade Böleå gamla överstelöjtnantsboställe med stor omsorg.
1942 restes minnesstenen på gårdsplanen med högtidliga tal av bl a lektor Arner.
Om den högtidligheten berättade årsboken Västerbotten utförligt.

1946 hade ryktet om upprustningen av de gamla överstelöjtnantsbostället nått ända ner till Stockholm. I sitt julnummer 1946 gjorde veckotidningen Husmodern ett hemma-hos-reportage hos familjen Arner. Läs här om du har lust!

Med Husmoderns vackra ord och stämningsfulla bilder känns det helt i sin ordning att gatstumpen strax intill det gamla bostället har namnet Lektorsgränd.




« FöregåendeNästa »