Å andra sidan

Å andra sidan

Jämna år för jämnan

MinnesbilderSkapad av Lennart Forsberg fre, juni 10, 2016 16:32:01

Det har sina sidor att bli äldre…
Ju fler intryck som ska lagras i huvudet, desto lättare verkar det vara att glömma sånt som man borde komma ihåg...

Med stigande ålder passerar också ett och annat jubileum förbi, de ena må vara mer konstgjort än det andra, men jämna år brukar ändå påminna om saker och ting som man trodde sig ha glömt för länge sedan.

I år är det t ex 40 år sedan jag började jobba som informationssekreterare på Umeå universitet. Inte utan att jag drar på mun när jag erinrar mig vad mina fötter fick vara med om som nyanställd. I år är det också 40 år sedan jag satt på läktaren i Montreal och såg Anders Gärderud vinna OS-guld på 3.000 hinder. Vid min ena sida satt en brasilianare som berättade om fotbollsspelaren Garrinchas levnadsöde. Hade jag då vetat vad jag vet idag, hade jag kunnat berätta för honom att Garrinchas förste son föddes i Umeå!

I år är det också 50 år sedan jag tog studenten.

Det är också 50 år sedan jag ryckte in på K 4 – tänka sig att jag som växte upp i skuggan av I 20-skogen, inte dög som infanterist! Ja, det var ju inte hela mig det var fel på, det var bara mina fötter som inte passade in i mönstringsmanualerna. ”Fel på nedre extremiteten” noterade överstelöjtnant Mac Key efter att ha räknat alla mina tolv tår. Så många tår kan man inte ha i infanteriet, sa Key och placerade mig som beriden jägare på K 4 istället.

Det var en märklig känsla. Något i hästväg skulle man kunna säga. Jag, som aldrig varit närmare en häst än att jag sett Hopalong Cassidy på film, skulle alltså bli blå dragon!?

Det gick sisådär. Om min lumparkamrat Johan Kihl blev general, så stod jag på min militära topp som underofficer till förfogande under några få repmöten…

Men visst fick även jag mina lumparminnen att glädjas åt.

På den tiden var det nytt med fria hemresor några gånger om året – och det var ju en lätt match för mig! Det var inte långt att promenera från K 4 till hemmet på Haga. Tuffare var det för lumparkamraten Johan Rabéus, skicklig skådespelare långt innan han blev skådespelare. Han ville nämligen ha en flygresa till Genève där han hade sina föräldrar…

Hur han lyckades med den föresatsen minns jag inte… men visst sjutton borde en hemresa alltid vara en resa hem till sina föräldrar!?

Mina egna erfarenheter som blå dragon är ett kapitel för sig. Den första tiden var jag en mycket grön dragon, med tiden – och efter några fall – blev jag en tämligen blågul dragon. Man kan säga att jag hade naturlig fallenhet…

Historien om när jag för första gången red utomhus, tyckte t o m mina barn om att lyssna till när de var små. När jag berättade om andra tillkortakommanden i livet, var det inte lika glatt.

Här har jag knackat ner det äventyret med mina barnbarn i åtanke.
Någon gång i framtiden kanske de också vill skratta åt sin morfar och farfar!?