Å andra sidan

Å andra sidan

Siwan klarar alltid skivan!

MinnesbilderSkapad av Lennart Forsberg mån, november 07, 2016 09:31:06


– Hallå!
– Hej, Henry. Det är Elisabet Granberg. Du förstår Heikki har fått jobb i stan och nu ska han flytta hit. Och han har en flicka med sig. Hon är visst sångerska, men det kan man ju inte leva på. Hon måste ju ha ett jobb också. Tror du att det går att ordna något sådant på Umeå Bilkompani?
– Jag ska fundera på saken, jag hör av mig i eftermiddag.

Ungefär så lät ett telefonsamtal i Umeå 1957, ett samtal mellan Dragongatan 6 och Norrlandsgatan 18 närmare bestämt. På Dragongatan bodde David och Elisabet Granberg, på Norrlandsgatan 18 hade Umeå Bilkompani sitt kontor – där jobbade min pappa Henry Forsberg som kamrer. David och Elisabets son hette Heikki och hade kommit till familjen Granberg som krigsbarn. Hans flickvän – som sjöng i orkestrar på onsdagar och lördagar – hette Siw Malmkvist!

Det kom jag att tänka på när jag i söndags satt i Folkets hus och lyssnade på Backens manskör – för kvällen förstärkt med gästartisten Siw Malmkvist. Att se och lyssna på henne väckte även liv i många andra gamla minnen.

Det var alltså min pappa som såg till att Siw fick jobba på Umeå Bilkompani. Han hade – när han förlorade sina föräldrar på 30-talet – skaffat sig ett inackorderingsrum hos David och Elisabet Granberg på Dragongatan. Mellan dem utvecklade sig en ömsesidig vänskap långt in i vuxen ålder. En vänskap som fick Elisabet att ringa min pappa när Heikkis flickvän behövde ett jobb.

Den tjänsten tackade familjen Granberg för genom att – när Heikki och Siw anlänt – bjuda hela familjen Forsberg på middag. Jag var bara 10 år då – inte så stor med andra ord… men jag minns ändå att jag tyckte att Siw var väldigt kort. Och så minns jag att hon hade en röd kofta och pepitarutiga byxor!
Konstigt nog har jag inga som helst minnen av Heikki.

Siws musikaliska resa tog ordentlig fart under åren i Umeå. Hon var ofta på vift och jag minns att pappa – framför allt på måndagar – gick väldigt tidigt på jobbet. Han ville vara först på plats för att se vad telexapparaten producerat under helgen – det hände nämligen att Siw på sina resor runt Sverige och ute i Europa hälsade till sina arbetskamrater på Umeå Bilkompani med lite väl privata betraktelser, hälsningar som firmans direktör knappast skulle ha uppskattat. Man kan nog säga att Siw använde telexapparaten som dagens unga använder Twitter!

Jag minns också att Siw på sina resor utomlands ofta kom hem med en platta till pappa. Vi hade visserligen ingen grammofon, men det var ändå uppskattat att få Augustin på tyska 1959.

Jag minns också att min pappa var imponerad av hennes språkkänsla. Hon växlade obehindrat mellan tyska, svenska, västerbottniska och skånska! Och även om det kanske inte alltid var ett korrekt språk, så lät det mycket korrekt i andras öron när hon pratade utrikiska. Som för att testa hennes språkliga begåvning utsatte min pappa henne en gång för ett practical joke.

Det hade då kommit ett brev från Köpenhamn till Umeå Bilkompani, ett brev som pappa öppnade och ersatte med ett egenformulerat hitte-på-brev som han – som inte alls kunde danska – tyckte såg ut som om det vore danska! Det brevet bad han sedan en arbetskamrat – Siw minns säkert Lars-Gunnar Bäckman!? – gå över till Siw med:
– Du som är skånska kan väl läsa det här, sa Lars-Gunnar och överräckte brevet.
Och Siw, som var en handlingskraftig kvinna redan då, läste förstås – men hon läste tyst!
– Högt, sa Lars-Gunnar. Jag vill ju veta vad det handlar om!!!
Siw tittade på Lars-Gunnar med granskande ögon, hon tyckte nog just då att grabbarna från Umeå var ena konstiga typer. Men hon gjorde som hon blev tillsagd. Hon läste hela brevet med hög röst på något som i Lars-Gunnars (och min pappas) öron lät som om det vore perfekt danska.
– Nu blev du allt lurad, sa Lars-Gunnar. Det där brevet kommer inte från Köpenhamn, det är Forsberg som har skrivit det!
– Va, sa Siw med stor förvåning. Kan han danska!?

Under gårdagskvällen på Folkets hus virvlade även andra minnen förbi. Jag minns plötsligt att Elisabet Granberg många gånger talade varmt om systrarna Siw och Lillemor Malmkvist. Det var minnen som hon vårdade ömt långt efter Siw och Heikki gått skilda vägar.
– Du ska veta att det finns sanningar bakom Siws sånger, sa hon en gång till min mamma.
– Siw har haft en katt som hette Oskar, sa hon när ”Våran katt” kom ut 1962.

Med sådana minnesbilder är det kanske inte så konstigt att jag kring millennieskiftet förärade Siwan en sida i min anspråkslösa limerickbok ”Kända västerbottnickar”. När den boken – på krångliga omvägar – hamnade hos Siw skickade hon mig ett handskrivet brev som gjorde mig glad och imponerad... det var hennes handstil som jag imponerades av, den var så driven, så vacker!

Jag behöver inte heller leta fram det gamla brevet för att minnas hennes ord om nöjeshaken Fokus och Esplanad – och jag minns förstås hennes vackra minnesbilder från Umeå:
– Jag glömmer aldrig vintrarna i Umeå. Det var där jag upptäckte hur vackert det knarrar under skorna när man är ute och går på vintern. Det är t o m härligt när det är så kallt att näshåret fryser till små istappar, skrev Siw.

Ja, tänka sig så mycket man minns, när man sitter på Folkets Hus och låter sig roas av en stor artist. Innan gårdagskvällen var slut drog jag mig också till minnes en vårvinterdag på 80-talet när jag passerade Sporthallen.

En äldre kvinna hade ramlat och låg på trottoaren till synes oförmögen att ta sig upp.
Jag gick fram till henne för att höra hur hon mådde, men jag hann inte öppna munnen förrän kvinnan med fast blick granskade mig med orden:
– Visst är det Henrys pojk?

Det var Elisabet Granberg som fallit!
Jag hjälpte naturligtvis henne upp på benen igen – sedan sågs vi aldrig mer...