Å andra sidan

Å andra sidan

Minnesrik skolgång

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tor, februari 16, 2017 09:48:25

Uppemot 100 pigga pensionärer vandrade med mig, när jag i Luffarakademins namn visade upp mina barndomskvarter på Haga. Det var roligt och det var lärorikt – i varje fall för mig som guide!

Jag, som levt i tron att jag och mina klasskamrater följdes åt genom alla skolår, fick under vandringen höra:
– Jag letade fram det gamla skolkortet och kände igen dig direkt. Vi hade ju fröken Söderlund, sa hon.
Jag svarade inte så mångordigt, men jag tänkte desto mer. Jag hade ju inte fröken Söderlund! Och jag har inte något gammalt skolkort från småskolan!

Jag hade ju världens snällaste fröken Lekbeck! Hon bodde på Moritzvägen och jag tyckte så mycket om henne att jag skrev ett personligt brev till fröken Lekbeck när mitt första barn var stort nog att börja i skolan!

Hur kan man minnas så olika!?
Det låg jag och tänkte på häromnatten.
Och då insåg jag att jag själv levererat svaret under min Luffar-vandring.

Den första tiden på Hagaskolan hade jag en klasskamrat med den något udda vanan att gå upp till mina föräldrar och rapportera mina dagliga tillkortakommanden i skolan. Det störde givetvis mina föräldrar (förmodligen mycket mer än det störde mig?). Via sina skolkontakter lyckades de t o m byta skolklass åt mig.

För mig var det ingen stor sak. Jag hade ju samma kompisar ändå, för det var ju på rasterna – inte på lektionerna – vi lekte med varandra!
Lika lite reagerade jag när jag efter några år – kanske i trean – lotsades in i min ursprungliga klass igen!

Hur kan det då förklara skolkortet som försvann?
Kanske är svaret så enkelt att jag förflyttades till en annan klass under de veckor som fotografiet framkallades!? I den klassen fanns inget kort med mig på bild.

Veckans luffarvandring spred också ljus över ett par dramatiska skolminnen, som jag på intet sätt förknippar med min genomsnälla fröken Lekbeck. Det handlar om uttalet av namnet på floden i Palestina, och det handlar om när jag ansåg mig tvingad att gå in i skolsalen med skridskorna på. I min efterhandskonstruerade skolvärld hade vi vikarier vid de tillfällena, men det kanske bara var så att jag då gick i en helt annan klass, med en helt annan lärare :-)

Det må vara hur det vill med det. Jag bär i alla fall med mig väldigt många ljusa skolminnen. Och jag minns än idag med vilken glädje jag gick till skolan på lördagarna. Då hade vi ju roliga timmen!

Då fick vi elever gå fram till katedern och roa våra kamrater efter bästa förmåga. Några sjöng, andra berättade sagor, de läskunniga kanske läste något om Pippi Långstrump eller Kalle Anka.

Jag hade andra krav på underhållning. Jag vädjade till min pappa att skriva några verser som jag kunde få läsa upp inför hela klassen.

Det var inte alltid verser anpassade för barn i 7-8-årsåldern.
En gång handlade det om snöbollskrig i Parken!
Om man är riktigt nyfiken går det kanske att läsa texten!?