Å andra sidan

Å andra sidan

Subjektiva 50-talsperspektiv

UmeåSkapad av Lennart Forsberg ons, december 27, 2017 11:03:59


Människor som säger sig ha kontakt med de döda har jag svårt att tro på.
Men visst händer det att jag tvivlar på min tro. Med Googles hjälp kan jag t o m känna samhörighet med personer jag tidigare aldrig hört talas om.

Det hände härom veckan när jag skaffade mig mer kunskap om 50-talets Umeå. Då kom Åke S Pettersson in i mitt liv. Honom hade jag ingen aning om – men när jag läste hans levnadsbeskrivning gick tankarna också till Olle Carlsson, Västerbottens-Kurirens kulturredaktör under många år. Åke och Olle var nämligen skolkamrater, för att inte säga bästa kompisar. Om Olle Carlsson i sin himmel har någon kontakt med cyberrymden, lär Åke S Petterssons minnesbilder från 50-talet göra honom på gott humör.

Mycket handlar om Vindeln och mycket handlar om Umeå. Hemmet i Vindeln var Åkes borg och pappa Sigurds fängelse. Som farmaceut skötte han ortens kombinerade apotek och färghandel – ett uppdrag som knöt honom så hårt till hemmet att han inte ansåg sig ha tid att gå till kiosken och köpa sina Robin Hood-cigaretter.

Den idylliska tillvaron i Vindeln skakades om när Åkes mamma avled och hemmets sysslor togs över hushållerskan Ingrid Sandström. Och inte blev det fridsammare när pappa Sigurd efter några år gifte sig med sin hushållerska.

Ingrid må ha varit släkt med riksdagskvinnan Ragnhild Sandström, men hon var också misstänksam, ängslig, pedantisk, överdrivet ordningsam och stenhård, enligt Åke som trots motsättningar försökte hålla god min i elakt spel.

Det minspelet fungerade till 1980 då Ingrid sa upp bekantskapen med Åke. Han hade då, enligt henne, skämt ut hela släkten genom att skriva manuset till tv-serien ”På banken”. Snacka om att ställa till en scen!

Åkes teaterdrömmar formades tidigt. I skolan och i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, fanns förhoppningar om att få stå på de tiljor som föreställa världen. Dramatens elevskola hägrade, men insikten om att man på elevskolan även ägnade sig åt dans, fäktning och gymnastik fick den (enligt egen uppfattning) klumpige Åke att istället närma sig teatern via akademiska studier i Stockholm. Det gav resultat, redan under första terminens kurs i teaterhistoria gjorde han en studieresa till Köpenhamn i sällskap med elevskolans förstaårselever. Det var inte vilka elever som helst, det var bl a Jan Malmsjö, Gunnar Hellström, Elsa Prawitz, Öllegård Wellton, Ulla Sjöblom, Olof Thunberg och Tage Severinsson, senare känd som popsångaren Tage Severin.

Så startade Åke G Petterssons långa liv (1929-2013) i teaterns tjänst. Han skrev pjäser och tv-serier och han recenserade massvis med teaterföreställningar. Han var i själ och hjärta alltid en teaterman – även under de dryga 30 år han jobbade som banktjänsteman. Teatervännerna minns honom som göteborgare – det är nog bara vi västerbottningar som hävdar att Västerbotten format honom lika mycket som Västkusten.

Hans subjektiva minnesbilder av 50-talet berättar om oskuldsfulla kärleksaffärer och pojkaktigt bus. Mycket utspelar sig i läroverkets närhet. Kvarteren kring Skolgatan banar väg mot framtiden för Åke och hans kompisar. Där finns Viktor Carlssons speceriaffär (där familjen Koskela idag gör umeborna klarsynta). Specerihandlarens son hette Olle – ja, egentligen hette han Hans-Olov – och skulle med tiden bli journalist vid Västerbottens-Kuriren under signaturen HOC.

Olle Carlsson betydde mycket för Åkes kulturella och bokliga utveckling. Han kände nämligen en redaktör på Umebladet, som mer än gärna öste förlagens alla recensionsexemplar över Olle. De var böcker som även Åke fick ta del av mot löfte att inte skriva om dem i någon tidning.

Även på det musikaliska området var Olle Carlsson en pådrivare. Efter ett studieår i Eureka, Kalifornien, kom han hem med en long-playing-grammofon. Med sådana moderniteter behövdes ingen resväska full med skivor för att lyssna på en opera.

Olle Carlsson var också viktig vid festliga tillfällen. De som inte – likt Åke – var med i SSUH, hade redan skaffat sig glasklara dryckesvanor och Olle – liksom Lennart ”Macka” Marklund och ”Grus-Gustaf” Åström – visste vilka i stan som var villiga att byta kaffekuponger mot starkare drycker.

I grannhuset till Viktor Carlssons speceriaffär bodde Claes-Göran Westrin. Han hade andra talanger, han kunde samla sina kompisar på Skolgatans trottoar för att från sitt fönster sprida njutningsfull visdom om sexuallivets hemligheter. Han höll sina föreläsningar med stöd av egenhändiga teckningar av mannens och kvinnans könsorgan. Särskilt viktigt var det, enligt Westrin, att flera gånger om dagen ta till sig onanins glädjespridande effekt – allra helst till tonerna av Richard Wagners musik.

I sin tunna kropp hade Claes-Göran Westrin något av ett intellektuellt skimmer över sig. Efter lektionerna från fönstret mot Skolgatan är det kanske inte heller så förvånande att han hade rykte om sig att vara uppskattad älskare åt ett flertal underofficersfruar.

Som vuxen man blev han mer medicinskt fullärd, han blev både överläkare och professor.

I ett hus bakom fängelset bodde en annan skolkamrat, Lars Arosenius. Hans pappa Thore var jägmästare, skolkamrater emellan kallades därför Lasse Arosenius hem för jägmästarvillan. Där försökte jägmästare Thore förbättra sin sons och hans skolkamraters matematiska kunskaper. Det handlade inte om korvstoppning – jägmästaren ägnade sig åt träförädling, enligt Åke S Pettersson. Undervisningen gav också resultat. Lars hamnade på KTH och kunde följa datoriseringens utveckling under sitt yrkesverksamma liv.

Bengt ”Gringo” Hernlund, häradshövdingens son, ingick också i gemenskapen. ”Gringo” körde omkring i egen bil och nöjde sig inte med att köra på gatorna, han körde också i stans parker! När en tappad fimp fick förarsätet att brinna upp var det inget som bekymrade honom – "Gringo" kapade en parkbänk, lyfte in den i kupén och fortsatte att köra som om ingenting hänt...

Precis som Åke drömde han om Dramatens elevskola, men drömmen blev aldrig verklighet. Katedern blev istället hans scen – med sin intensiva berättarförmåga var hans elever övertygade om att lektor Hernlund deltagit i båda världskrigen.

Hans trovärdighet spred sig också till Norge. Så var han också påläst som få. Hela sitt vuxna liv läste han minst hundra sidor faktalitteratur om dagen.

Bengt Hernlund hade nog också – precis som Åke – kunnat skriva ner sin subjektiva 50-talshistoria. I själva verkligheten finns det plats för mer än en historia. En del av dem är riktigt roliga, de roligasta historierna är i sina bästa stunder också otroliga.

Här ligger Åke S Petterssons subjektiva 50-talsminnen.