Å andra sidan

Å andra sidan

Sevärt fältarbete

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, december 15, 2017 17:48:07


Bildtidningen Se var på sin tid omtalad för sina omslagsbilder.
Det folk talade om var knappast bilden av en påpälsad ung löjtnant…
Gemene mans minnesbilder av gamla Se är mer lättklädda och ofta från 60-talet.

På 40-talet såg världsbilden annorlunda ut.
Med världskrig och vinterkrig inpå knutarna oroade man sig mer än man roade sig.
Då fanns det också plats för en frivillig, ung löjtnant på bildtidningens omslag.

Han hette Anders Grafström och ledde ett kompani från Norrlands Dragonregemente att som frivilliga göra en insats för Finland under vinterkriget. Bilderna inne i tidningen är tagna i trakterna av Nederkalix, det är bilder som andas primitiv men fridfull idyll (se här och se här). Någon månad senare var tillvaron inte lika idyllisk för de utsända dragonerna. Den 1-3 mars 1940 utspelade sig stor dramatik i det som bland krigshistoriker brukar kallas ”Den Grafströmska räden” vid Märkäjärvi intill Salla.

Artikeln om dragonerna i bildtidningen Se har också sin historia. Det är Curt Berg som står för den. Han hade precis som Anders Grafström anknytning till Umeå. Curts pappa Knut var juvelerare och satt även som rådman i stan. 1940 jobbade Curt Berg som musikkritiker på Dagens Nyheter. I den rollen stötte han på den finlandssvenske Se-redaktören Carl-Adam Nycop som – när han såg Curts bilder från Nederkalix – genast bad att få publicera dem.

Curt Berg var synnerligen lämpad att skildra dragonernas vardag. Redan 1936 hade han gett ut ”Blå Dragonerna”, en prisad roman om livet kring dragonregementet åren från sekelskiftet och fram till 30-talet. Curt Berg var även reservofficer, 1943 blev han ryttmästare.

Anders Grafström hade – precis som Curt Berg – gott påbrå, av läroverkskatalogen från 1923 framgår att pappan var överste.

Anders Grafström nådde längre än så, han blev general – generalmajor närmare bestämt. Hans yngre bror Erik blev med tiden också en slags general – närmare bestämt generaldirektör vid Vattenfall.

Apropå åren på läroverket lär Anders Grafström även ha varit mannen (eller snarare ynglingen) bakom ett ofta upprepat studentskämt som iscensattes under många år i anslutning till valborgsmässofirandet. Då brukade de blivande studenterna roa sig med att gömma läroverkets broskrapa. Något år hängde den under gamla träbron över till Teg. Skämtandet tog slut först när en årgång studenter gömde broskrapan så bra att den aldrig återfanns!

Under sina år i Umeå bodde familjen Grafström längs Storgatan – precis som många andra makthavare gjorde förr i den tiden. Grafströms bodde bl a på Storgatan 47 i ett hus som stod på den plats där parkeringshuset Parketten nu breder ut sig snett mittemot Scandic Plaza. De bodde även i det av Ragnar Östberg ritade s k Rosa huset på Storgatan 70 strax intill Länsstyrelsen. Det Rosa huset revs för några år sedan, trots högljudda protester från äldre umebor.

På det svartvita vykortet nedan syns det Rosa huset till höger.
Bilden därunder visar hur huset som ska ersätta Rosa huset kommer att se ut.



Insänt & intecknat

MassmedialtSkapad av Lennart Forsberg tor, december 14, 2017 08:12:33


Insändarsidan i Västerbottens-Kuriren har sina ofta återkommande åsiktsbildare – en del skriver under pseudonym, andra använder sitt eget namn... men man kan ju vara anonym ändå!?

Jag har länge undrat var i Västerbotten Max Claesson sitter och formulerar sina underfundiga krumelurer – i sina bästa stunder får han mig att minnas Henrik Tikkanen, som under många år publicerade tänkvärdheter i Dagens Nyheter under rubriken Gubbstrutten – givetvis illustrerade med en stiliserad gubbe i olika positioner.

Ibland får Max Claesson mig att skratta högt vid frukostbordet.
Det gjorde jag t o m under skriverierna kring Macchiarini-affären på Karolinska.
– Jag undrar om den där Macchiarini är doktor?
– Jag ger mig fan på att han är rörmokare...

Den morgonen bestämde jag mig för att ta reda på lite mer om Max Claesson. Så nu vet jag att han inte alls sitter i Västerbotten och klurar – han sitter i Nynäshamn! Och han är förmodligen mera känd som clownen Max.

Max Claesson publiceras inte enbart i Västerbottens-Kuriren.
Hans krumelurer publiceras i tidningar runt om i landet när den egna läsekretsens åsikter inte räcker till.

James Fredrik Dickson och hans pokal

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg mån, december 11, 2017 10:13:36


Idrotten har sina pokaler.
En del har evigt liv, andra ställs undan i mörka förråd…

Idag har von Rosens pokal tappat sin strålglans, nu är det Lennart Johanssons pokal som svenska mästarna i fotboll höjer till skyarna.

Dicksonpokalen heter en annan klassisk svensk idrottspokal, som Sveriges och världens medeldistansare tävlat om i mer än hundra år. Det var James Fredrik Dickson som satte upp den klassiska pokalen i slutet av 1800-talet.

Greve Clarence von Rosens pokal hamnade i ett förråd när instiftarens nazistiska förflutna uppmärksammades. Köpmannen James Fredrik Dicksons pokal tål fortfarande dagsljus, trots att instiftarens leverne var långt ifrån föredömligt.

James Fredrik Dickson – hovstallmästare precis som Clarence von Rosen – tillhörde den göteborgska familj som på sin tid skövlade norrländska skogar för att berika sig. Dicksonska familjen gjorde baggböleriet till ett begrepp långt bortom Baggböle. James Fredrik Dickson delade också Clarence von Rosens avoga inställning till judar. Lägg därtill att mannen bakom Dicksonpokalen tömde fler pokaler än de flesta under sin levnad…

En del historier om honom kan förefalla otroliga, andra är enbart otrogna…

En gång upptäckte hans hustru Blanche att James Fredrik vänslades med kammarjungfrun i familjens bibliotek. När biblioteksdörren öppnades och ljuset tändes utbrast James Fredrik:
– I thought it was you, Blanche!

Göteborgaren James Fredrik Dickson med bostad på Stora Nygatan 7 talade nämligen engelska i hela sitt liv – han var ju född i London 1844 och hade även studerat på Eton.

1868 gjorde han en längre utlandsresa. På ett hotell i Kairo, satte sig James Fredrik ner och värmde massor med med mynt – slantar som han sedan kastade ner på trottoaren för att se på när Kairoborna brände sina händer när de plockade upp hans bortkastade pengar.

Från Kairo åkte James Fredrik Dickson vidare till Indien där han bl a deltog i en middag med vicekungen. Där hade James Fredrik en leopard till bordsgranne! Under sin resa i Indien fanns också tid för jakt. Sittande på en elefant sköt han en leopard vars skinn han förde med sig hem till Göteborg.

Till Göteborg tog han också med sig stora mängder hasch – som kallades haschisch på den tiden.

Haschet kom väl till pass på alla de fester som James Fredrik Dickson bjöd in till. Den omdömeslösa James Fredik brukade blanda hasch i gästernas mat och dryck, som ovetande om tilltaget blev allt mer rusiga för att inte säga redlösa.

Utan att kunna ta vara på sig brukade James Fredrik Dickson sedan se till att de – i sina hjälplösa tillstånd – irrade omkring ute på stan.

Med så olustiga förlustelser på sitt samvete fick James Fredrik Dicksons liv ett symptomatiskt slut.

Det började med en fest för fältritttklubben på Grand Hotel Haglund 1898. Alla i sällskapet var redlöst berusade, när James Fredrik Dickson fick för sig att hålla tal på engelskt vis med en fot på bordet och en på stolen. Men Dickson tappade balansen och slog huvudet i en byrå i fallet ner mot golvet. Men tal skulle han ju hålla! Med stor möda reste han sig och tog sig upp på bordet och stolen igen – då fick han ett glas vatten kastat i ansiktet!
Den våta överraskningen fick James Fredrik Dickson att tappa balansen på nytt, nu föll han rakt ner i en hög med krossat glas som någon sopat ihop på golvet.

En av Dicksons fingrar fick då ett rejält sår, som – i brist på plåster - lindades in med cigarettpapper som fästes med tråd från en champagnekork. Så kunde festen fortsätta igen!

Och så fortsatte James Fredrik Dickson med många fler fester under de kommande fjorton dagarna.

Först då upptäckte en läkare att han drabbats av blodförgiftning och det i ett så allvarlig stadium att hans liv – trots många operationer – inte gick att rädda.

54 år gammal hade James Fredrik Dickson tömt sin sista pokal.



Clarence von Rosens pokal

SportSkapad av Lennart Forsberg tor, december 07, 2017 18:50:17


Fråga en gävlebo var von Rosens pokal förvaras och du får svaret:
– I något förråd på länsmuseet.
Ställ samma fråga till en anställd på Svenska Fotbollförbundet och du får svaret:
– I något förråd på förbundet.

Samma fråga med två olika svar… och förmodligen är båda svaren korrekta!

Von Rosens pokal instiftades av Clarence von Rosen – äldre bror till Eric von Rosen som omnämns i mitt föregående blogginlägg.

Efter tre segrar i von Rosens fotbollsturnering (1899, 1900 och 1902), erövrade Gefle IF den Rosenska pokalen för alltid. Gelfes tidiga fotbollsframgångar sas bero på att klubben hade en engelsman i laget. I slutet av 1800-talet lär han ha varit en av få i Sverige som med egna ögon sett fotboll spelas!?

Några år senare, närmare bestämt 1904, bildades Svenska Fotbollförbundet med Clarence von Rosen som förbundets förste ordförande. I den vevan återuppstod också von Rosens pokal. Under nästan hela 1900-talet belönades de svenska mästarna i fotboll med en inteckning i von Rosens pokal.

Clarence von Rosen var en stor idrottsentusiast.
Intresset för idrott fick honom t o m att ge överge sin officerskarriär. Som hovstallmästare hade han större möjligheter att arbeta för idrottens utveckling på många plan. Han blev snabbt något av en centralfigur i så skiftande grenar som motorsport, bandy, fotboll, tennis, skridsko, jakt och fiske, skytte, segling, simning och rodd – men mest av allt vurmade han för hästsporten.

Med sina s k mormorspengar – von Rosens mormor från Amerika var god för många miljoner dollar – gav Clarence von Rosen också ekonomiskt stöd till många idrottsevenemang. Trots goda ekonomiska förutsättningar hände det ibland att även han sträckte fram tiggarstaven.

Clarence von Rosen uppvaktade bl a Alfred Nobel i hopp om att han skulle säkerställa den svenska hästavelns framtid. Det var en vädjan som inte föll Alfred Nobel i smaken:
– Hästarna är blott en bisak i vår mekaniserade tid och det är ganska märkvärdigt att de fortfarande används. Velocipedaveln kommer snart att ersätta hästaveln, varefter dessa näpna och intressanta djur komma att figurera bland rariteterna i zoologiska trädgårdar.

Alfred Nobel trodde inte på hästen, han trodde på stålhästen...

Clarence von Rosen hade också många idrottsliga förtroendeuppdrag.

Redan 1900 valdes han in i Internationella olympiska kommittén – i den satt han till 1948. I Sveriges olympiska kommitté, SOK, tog han plats 1913, efter att ha haft ansvaret hästtävlingarna under olympiaden i Stockholm 1912. I SOK satt von Rosén till 1950. Clarence von Rosen ingick även i Svenska Dagbladets första s k bragdjury åren 1928 till 1934. Dessförinnan utdelades bragdmedaljen efter en nationell omröstning – ungefär som Jerringpriset delas ut idag.

Clarence von Rosens meritlista som idrottsledare är imponerande.
Men han hade också en del andra intressen, som inte är lika meriterande…

Modern forskning har visat att Clarence von Rosen var aktiv nazist på 1930- och 40-talet. Han – och hans bror Eric – tillhörde de s k överklassnazisterna och talade gärna väl om Hermann Göring och Adolf Hitler.

Hermann Göring gifte in sig i den von rosenska släkten 1923.
Och efter olympiaden i Berlin 1936 rundade Clarence von Rosen av sin resa i Tyskland med att besöka de nazistiska partidagarna i Nürnberg. Tre år senare ingick han i en svensk delegation som reste till Berlin för att uppvakta Adolf Hitler på hans 50-årsdag.

Clarence von Rosens nationalsocialistiska sympatier fick – långt senare – Svenska Fotbollförbundet att avbryta utdelandet av von Rosens pokal till den de svenska mästarna. Från och med 2001 kämpar den svenska fotbollseliten om Lennart Johanssons pokal.

Inom KAK, Kungliga Automobilklubben, som Clarence von Rosen också tog initiativ till delas dock fortfarande Clarence von Rosen-medaljen ut.

Här ligger en film där Clarence von Rosen om sitt idrottsliv.



Flygande finländare

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg lör, december 02, 2017 09:31:30


Smeknamnet Flying Finn får oss idrottsintresserade att tänka på Hannes Kolehmainen och Paavo Nurmi. Ingen av de två löparlegenderna hade vägarna förbi Umeå på sin tid. Här – och nästan samtidigt som Kolehmainen och Nurmi var i farten – fanns rum för en helt annan flygande finländare – det rummet var I 20:s gymnastiksal.
Där monterades Finlands allra första flygplan ihop 1918.

I inbördeskrigets Finland vädjade de vitas överbefälhavare Gustaf Mannerheim om hjälp från Sverige. Det var en vädjan som den svenske greven och godsägaren Eric von Rosen nappade på. Han köpte ett flygplan av en flygplansfabrik I Landskrona, ett plan som sedan – i sina delar – transporterades med tåg till Umeå för att monteras ihop i gymnastiksalen på I 20.

Den 6 mars 1918 stod flygplanet startklart på fältet väster om regementet.
Med Eric von Rosen som passagerare och med Nils Kindberg som pilot flög det lilla, tvåsitsiga planet över till Vasa för att överlämnas till den finska armén.

Det historiska planet hade inför flygturen över Kvarken försetts med blå hakkors under vingarna. Ett faktum som togs emot med stor entusiasm i Finland – hakkorset fungerade efter flygturen från Umeå som symbol för det finska flygvapnet fram till slutet av andra världskriget.

Den symbol som idag står för så mycket ondska, såg Eric von Rosen som en symbol för lycka och välgång. Han hade i unga år sett hakkors i olika formationer på Gotland och fascinerades så mycket av dem att han även smyckade väggar och tak i sitt Rockelsta slott med hakkors-formationer.

Det väckte ingen som helst anstöt i början av 1900-talet.
Det gjorde för övrigt inte inte heller ASEA:s logotyp som hade formen av ett hakkors fram till 1933! Annonsen nedan är från Svenska Turistföreningens årsskrift från 1920.
Det är Helmer Osslund – med viss Umeå-anknytning – som utformat annonsen.

Flygplanet som Eric von Rosen skänkte till Finland – med beteckningen F1 och med sina hakkors – användes för att fälla mindre bomber och för att sprida flygblad. Men redan den 16 april 1918 tog historien om Finlands första flygplan slut. Utanför Tammerfors totalhavererade planet och såväl piloten som den medföljande mekanikern förolyckades.

Den tragiska flygolyckan till trots fortsatte Eric von Rosens fascination för flygplan.

En snöig vinterdag – den 20 februari 1920 – befann han sig i Stockholm på väg hem till sitt slott i Rockelsta. Men i det oväder som rådde låg all tågtrafik nere. Eric von Rosen tog sig därför ut till Gärdet i hopp om att någon av piloterna vid Svenska Lufttrafikbolaget skulle flyga honom hem till Rockelsta. Men piloterna vägrade flyga i snöovädret, alla utom en då nyanställd pilot från Tyskland som tackade ja till det riskabla uppdraget.

Med Eric von Rosen som passagerare flög den tyske piloten längs stambanan ner mot Sparreholm för att vika av mot sjön Båven och bryggan vid Rockelsta slott, där Eric von Rosens hustru Mary mötte upp med sin syster Carin vid sin sida.

Det var starten på ett annat äventyr.
Den tyske piloten hette nämligen Hermann Göring!
Och han fattade tycke för Eric von Rosens svägerska Carin.
1923 gifte sig Hermann och Carin…

PS! Under 1930- och 1940-talet var Eric von Rosen aktiv nazist.
I ett radiofynd från 1936 hymlar han inte om sina ariska ideal.


Teckenspråk

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg tis, november 28, 2017 08:51:07

Gits Olssons uppmuntrade på sin tid sina läsare att leka med tangentbordet (se föregående blogginlägg). Hans gamla uppmuntran får mig att försöka leka på egen hand – i avsaknad av fingertoppskänsla är det inte så lätt... men man kan ju alltid försöka:






Hedervärt namnskick

UmeåSkapad av Lennart Forsberg mån, november 27, 2017 08:55:36


Maja Beskowsskolan eller Maja Beskowskolan?
Skillnaden är marginell, så marginell att jag inte höjer på ögonbrynen.
Men visst får en och annan insändare mig att tänka på Svenska Fotbollförbundet!
Det heter som det vill heta – utan genitiv-s mellan fotboll och förbundet.

Jag tänker också på Gits Olsson, kåsören som egentligen hette Stig.
Under rubriken ”Mummel i kön” kåserade han under många år i bildtidningen Se.
I mitten av 60-talet fick han sin läsekrets att leka med sina tangentbord – se ovan!

En av dem som bidrog med sina bokstavsfyndigheter var Swen Olophzon i Fjärås.
Ett faktum som inte ens Gits tog på fullaste allvar.
– Skoja lagom, skrev han i en parentes bakom Swens namn.

Vad man än heter, är det naturligtvis en mänsklig rättighet att få heta det man vill heta.
Om man heter Maria, kanske man vill heta Maja?
Om man heter Stig, kanske man vill heta Gits?
Om man heter Sven, kanske man vill heta Swen?

Fast det är förstås en viss skillnad på byggnader och människor, det är bara människorna som har namnbryderi.

Minns Hermansonska gården som bytte namn efter en namntävling.
När gården flyttats upp på Gammlia var det Lars Färgares som gällde.
Namntävlingens jury påpekade nogsamt att namnet var Lars Färgares utan efterföljande gård. Men det bryr sig ingen om idag? Nu säger alla Lars Färgares Gård?

Hur det blir med Maja Beskows skola återstår att se.
Kommer Maja Beskowsskolan att vara på allas läppar om några år?



Gammlia-Valle ryter till...

UmeåSkapad av Lennart Forsberg ons, november 22, 2017 08:17:10
I dagens Västerbottens-Kuriren har jag en insändare med synpunkter på Umeå Energis marknadsföring. Den är undertecknad med den, i mitt tycke, passande signaturen Gammlia-Valle. Jag hade givetvis lika gärna kunnat underteckna raderna med mitt eget namn, men eftersom jag tidigare framfört liknande åsikter till Umeå Energi utan att få någon som helst reaktion, kändes det passande att framföra åsikterna i den här formen.
– Jag hade inte kunnat göra det bättre själv, säger jag till mitt alter ego Gammlia-Valle :-)



Nästa »