Å andra sidan

Å andra sidan

Bilder kräver bildning

MassmedialtSkapad av Lennart Forsberg ons, juli 04, 2018 19:01:39

Jag blev upprörd när jag fick ögonen på en bild som Katerina Janouch sprider på Twitter – det är en ofördelaktig bild av Anders Lindberg, Aftonbladets politiske chefredaktör, som medverkade i Opinion Live den 1 juli.

Janouch har uppenbarligen hämtat bilden från från SVT Plays rörliga flöde.
Vill man förlöjliga sina medmänniskor är det fort gjort att göra stillbilder ur ett sådant material. – Simpel och ohederlig bildbehandling, kallar jag det.

Som för att bevisa min tes gjorde jag porträttbilder av åtta andra personer som medverkade i samma program som Anders Lindberg.

Den övre oktetten är skapad med illvilliga avsikter – de ser ju ut som ena riktiga tråkmånsar allihopa.

I den undre bildgruppen ser samma personer ut att vara ett gäng trevliga kompisar.

I bildernas värld kan man få precis som vad vill.
Vill man som Katerina Janouch vara oförskämd – för att inte säga elak – går det också bra.

Men så behandlar man naturligtvis varken bilder eller medmänniskor.
De som gör det saknar uppenbarligen bildning...



Foppa, Foppa och Foppa

SportSkapad av Lennart Forsberg ons, juli 04, 2018 07:55:20


Ingen schweizisk sko kan stoppa
skottet från vår svenske Foppa.

VM-yran fortsätter…
Med Emil Forsbergs mål mot Schweiz får Sverige nu ta sig an England i kvartsfinalen.

I glädjeyran efter matchen kommer jag att tänka på Emil Forsbergs farfar!
Det säger en del om mitt omdöme och min ålder – när Emil Forsbergs farfar var i farten var även jag ung :-)

Farfar Forsberg hette – och heter fortfarande – Lennart Forsberg. Precis som jag med andra ord! När han spelade fotboll på 50-talet fanns också tablettasken Alfa som bland sina fruktiga tabletter även innehöll samlarbilder på sportstjärnor.

Och kan man tänka sig, när jag – Lennart Forsberg – gick till Lisas kiosk i Hagaparken i Umeå för att köpa min Alfa-ask för 25 öre fick jag bilden på Lennart ”Foppa” Forsberg i min ask.

I det ögonblicket fick jag – som ofta tilltalades med efternamnet av kompisarna – också ett smeknamn! Det var stort för mig, så stort att jag t o m kände mig smickrad när en del istället för ”Foppa” valde att kalla mig ”Fjompen”.

Det där med att samla på Alfa-bilder må ha varit stort när jag var ung, men det har faktiskt blivit ännu större för pensionären Lennart Forsberg.
Nu är det inte långt kvar till en komplett Alfa-samling.

PS! Apropå ”Foppa” Forsberg hörde jag den här historien av en före detta arbetskamrat från universitetsförvaltningen i Umeå. Min arbetskamrat, som senare blev skoldirektör i Sundsvall, hade stått bredvid Emil Forsbergs pappa Leif ”Lill-Foppa” Forsberg när hockeyspelaren Peter ”Foppa” Forsberg dök upp vid hans sida.
– Hörredu, sa Leif till Peter. Jag såg att du registrerat Foppa som ditt varumärke, men det är ju inte riktigt rätt. Min farsa var faktiskt den förste ”Foppa”.
– Vad säger du, säger då hockeyspelaren ”Foppa” med förvåning i blicken.
Vad ska jag betala för att göra rätt för mig!?
– Ingenting alls! Tyckte bara det var kul att få berätta det för dig, skrattade Leif och omfamnade Peter.



Sverige-Tyskland

SportSkapad av Lennart Forsberg sön, juni 24, 2018 09:12:59



I fotbolls-VM mötte Sverige igår Tyskland som fick en man utvisad.
I fotbolls-VM 1958 mötte Sverige också Västtyskland, som även då fick en man utvisad.

I matchen igår ansåg svenskarna att de borde ha fått en straffspark.
I VM-matchen 1958 ansåg tyskarna att de borde ha fått en straffspark.

Efter matchen mot Tyskland igår blev det ett väldigt rabalder vid sidan om planen.
Efter matchen mot Västtyskland 1958 varade rabaldret efter matchen i flera år.

Matchen igår vann Tyskland med 2-1.
Matchen i fotbolls-VM 1958 vann Sverige med 3-1.

Vi som var unga knattar 1958 minns den matchen som om det vore igår.
Framför allt minns vi utvisningen av den tyske vänsterbacken Juskowiak och reaktionerna i det västtyska laget efter förlusten.
– Det här laget ska vi aldrig någonsin möta, sa den tyska ledningen som höll sitt löfte till 1963 då det spelades en vänskapsmatch mellan Sverige och Tyskland på Råsunda.

Reaktionerna i Västtyskland var också starka.
Den svenska flaggan brändes offentligt, däck på svenskregistrerade bilar skars sönder.
Svenska musiker som bokats för uppträdanden i Tyskland var efter matchen 1958 inte heller välkomna. Inte ens barerna i Hamburg välkomnade svenskar. Där var priset för en öl 1 mark, utom för svenska gäster som fick betala 5 mark.

Idrotten är inte alltid så förbrödrande.
Och i idrott kan man naturligtvis aldrig sia om framtiden med gammal statistik…
Men visst vore det roligt om det i den kommande VM-matchen mot Mexico kunde sluta på samma sätt som det gjorde mot Mexico 1958?
Då vann Sverige med 3-0.

Tummelösa ön & Læstadius kompani

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, juni 22, 2018 08:42:39


Alla har vi våra barndomsminnen.
Glada berättelser och dramatiska berättelser och berättelser som ursprungligen inte var avsedda för barnaöron.

Som liten grabb på 50-talet hörde jag talas om Tummelösa ön och Læstadius kompani – händelser som utspelade sig tjugo år tidigare men fortfarande kunde föras på tal i samtal mellan vuxna. Händelser som också handlade om fattigdom och förtvivlan.

Tummelösa ön kallades Obbola i början av 1930-talet.
Med många släktingar på Obbolaön – ingen saknade tummar! – är det kanske inte så konstigt att jag som liten knatte la ett och annat på minnet när vuxna samtalade om dramatiken på vedbackarna på ön?

Historien om Tummelösa ön börjar med att ett tiotal unga män på kort tid kapar av sin vänstra tumme. Med förlorad tumme kunde de sedan kvittera ut försäkringspengar på allt från 700 kronor till 1.000 kronor. Gigantiska belopp i en fattig mans perspektiv! Polisen anade dock oråd och började nysta i vad som egentligen hänt – då valde en av de tummelösa att avsluta sitt liv… och när poliserna hade fullgjort sitt uppdrag hade alla de andra förlorat sina försäkringspengar. Några domstolsförhandlingar ägde dock aldrig rum efter händelserna på vedbackarna i Obbola. Det ansågs var straff nog att leva resten av sina liv i avsaknad av vänster tumme.

Læstadius kompani handlade om fanjunkaren i reserven Johan Læstadius. På 30-talet erbjöd han unga män från byarna utanför Umeå att – mot skälig ersättning – få s k frisedel. Ett knappt 100-tal unga män nappade på erbjudandet, män som när det rättsliga efterspelet tog fart kallades Læstadius kompani bland umeborna.

För egen del spetsade jag öronen bara av det faktum att det fanns ett yrke som kallades fanjunkare. Att det dessutom i samma hyreshus som oss – på Stenmarksvägen 2 – bodde en äldre dam med det ovanliga efternamnet fick berättelserna om fanjunkaren att krypa nära inpå. Dramatiken kändes mycket närmare än det korta avståndet mellan Stenmarksvägen 2 och regementet!

Under årens lopp har jag många gånger i mina tankar återvänt till Tummelösa ön och Læstadius kompani. I 70-årsåldern – när barnaminnet och barnasinnet börjat tappa sin skärpa – finns som tur är Nätet med alla sina informationskällor att fylla på sina kunskapsluckor med.

Jag kom Læstadius kompani på spåren via en gammal tidning från Kalifornien.
Svenskättlingarnas tidning Vestkusten berättare om fanjunkare Læstadius den 17 juni 1937 – se ovan.

Fanjunkare Johan Laestadius arbetade som biträde vid Umeå södra rullförningsområde i arton år. Över sig hade chefer med högre militär grad.
– Men de var sällan på jobbet, för dem var tjänsten enbart en pappersmerit, sa fanjunkare Læstadius under krigsrättsförhandlingar som hölls på regementet under våren och hösten 1937.

I frånvaro av högre chefer tog sig fanjunkare friheten att fatta självständiga beslut. Mot betalning sa sig fanjunkare Læstadius kunna hjälpa unga män att slippa göra sin värnplikt. En del betalade 5 kronor, andra fick betala 10 kronor och några få fick punga ut med 100 kronor för att ta del av Læstadius tjänster som ibland även krävde förfalskningar i de militära rullorna.

Sanningen om fanjunkare Læstadius förehavanden rullades upp när de som köpt sig fria från sin militärtjänst insåg att de betalat olika belopp till Læstadius. De som pungat ut med hundralappen kunde inte hålla tyst, när andra kommit undan med femman jämnt.

Små summor kan tyckas, men summor som ska ses i perspektivet att fanjunkare Læstadius på 30-talet hade en årslön på 2.400 kronor att försörja sin tvåbarnsfamilj med. Lägg därtill att 10 kronor på den tiden motsvarades av uppemot 300 kronor i dagens penningvärde.

I krigsrättsförhandlingarna på regementet agerade stans juridiska grädda.
Häradshövding Johan Wandén fungerade som krigsdomare i gyllene uniform.
Poliskommissarien Emanuel Ahnström var åklagare och krigsfiskal.
Advokaten Sven Hallström ställde upp som fanjunkare Læstadius försvarare.

Domen mot fanjunkare Læstadius blev hård.
Han förlorade jobbet och dömdes till straffarbete i två år och fyra månader.

Gamla tidningars berättelser om Læstadius kompani får mig att 80 år senare skänka en tanke till Tant Læstadius i hyreshuset på Stenmarksvägen 2 där jag själv växte upp. Först nu förstår jag att hon flyttade till Haga i samma veva som maken och fanjunkaren Johan Læstadius avled 1950.


Minnesförlust?

UmeåSkapad av Lennart Forsberg mån, juni 18, 2018 12:07:52


Var tog milstenen vid Täfteberget vägen?
Numera syns den bara på Riksantikvarieämbetets karta över fornlämningar.

Den stod en gång i tiden intill gamla kustlandsvägen mellan Innertavle och Täfteå – idag är det inte mycket kvar av vare sig kustlandsvägen eller milstenen.

På sommaren 2015 hörde jag talas om att ett fordon – förmodligen en skogsmaskin – hade knuffat till milstenen så att kopparplattan hängde på trekvart. När jag i november samma år hade vägarna förbi såg det än värre ut. Stenstoden höll då på att falla isär och av själva milstolpen syntes inte ett skvatt – se nedan!

Det var inte första gången den milstenen drabbades. När länsmuseet gjorde sin milstensinventering 1970 var kopparplattan på milstenen vid Täfteberget avsvetsad och stulen. Tretton år senare – vid en vindsröjning på Ålidhem 1983 – hittades plattan på Pedagoggränd, för att sedan återbördas till Täfteberget.

Men där står den uppenbarligen inte längre. När Umeva drar fram sina avloppsledningar genom landskapet ryker minnesmärken som milstenar all världens väg – se nedan.

Det kan man också kalla minnesförlust.

Systemet med milstenar har gamla anor



Gravallvarligt

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, juni 15, 2018 12:28:52


Tiden har sin gång – och kyrkogården har sina gångar…
Det finns något rofyllt över en kyrkogård, en ro som gör mig tankfull.
Gravstenar som berättar om fattighjon, biljardshallsföreståndare, strykerskor och köpmän berättar också om en annan tid med andra levnadsförhållanden.

Umebor med perspektiv på sin historia har mycket att lära av en promenad på gamla kyrkogården vid Storgatan – den som kallas Västra kyrkogården i mer formella sammanhang. Där står sten på sten i rad på rad och berättar historier om tider som flytt.
Historier som tyvärr inte har ett evigt liv…

Det insåg jag häromdagen när jag upptäckte att strykerskan Josefina Våhlin tycks ha försvunnit från Västra kyrkogården. På väg bort verkar Axel Flur också vara, en av stans forntida original med det respektingivande smeknamnet 12-tummaren.

Med moderna tiders kyrkogårdsförvaltning försvinner sten på sten.
Stans original – på sitt sätt också stora personligheter – förlorar med tiden sina minnesmärken, när det saknas anhöriga som inte är beredda att betala vad det kostar att hålla en grav vid liv.

Kvar i sin ståtlighet står däremot alltid minnesmärkena efter de pionjärer som i sin offentliga gärning betytt mycket för stans utveckling. Dessa stora män – på Västra kyrkogården handlar det oftast om män – har inte sällan har fått sina gigantiska stenar på kyrkogården efter folkliga insamlingsaktiviteter.

Det är med andra ord skillnad på folk och folk. Och så måste det förstås vara!?
Alla får vi ju med tiden vår plats på kyrkogården. Men alla kan ju inte få plats.
I varje fall inte i evighet.

Några rader om Josefina Våhlin

Några rader om Axel Flur och en del andra original



Mellan yra och examen

UmeåSkapad av Lennart Forsberg fre, juni 08, 2018 08:45:33


Mellan brännbollsyran och skolavslutningen – för att inte säga mellan skål och vägg – väcker våra dryckesvanor alltid känslor. Så var det i år, så var det i fjol och så kommer det att vara nästa år.

Så var det också i början av 1900-talet, även om man på den tiden inte yrade så mycket (och högljutt) om brännboll…

Redan i januari år 1900 dömdes en av stans mest kända nykterhetsivrare genom tiderna – Gustav Rosén – till 10 kronor i böter för fylleri och 15 kronor för våldsamt motstånd. Kanhända var det den händelsen som fick honom att se lite nyktrare på tillvaron?

Åtta år senare kan man nästan tro att nykterhetsarbetet i stan gett resultat. Då utsåg IOGT-tidningen Reformatorn Umeå till landets nyktraste stad. Var fjärde umebo var absolutist!

Imponerande siffror, som kanske ändå inte var så imponerande… för de resterande tre fjärdedelarna var minsann inga renlevnadsmänniskor! Många i stan – inklusive Gustav Rosén – befarade att stan skulle supa ihjäl sig!

Eleverna på läroverket roade sig på den tiden med att sitta på stans kaféer och dricka punsch. Slagsmål i fyllan och villan utgjorde inget hinder för att få högsta betyg i uppförande. Vissa år – till exempel 1906 – markerades det ändå mot superiet. Då firade studenterna i Umeå sin examen helt utan alkohol. Ett faktum som blev lika omskrivet i landets tidningar som när unga umeynglingar raglade omkring i stan som om vore de rutinerade fyllbultar.

Sådana händelser stärkte förstås nykterhetsrörelsen i sin kamp.

I Umeå ville man göra det möjligt att förbjuda ölförsäljning i stans två ölstugor. Tanken att öl endast skulle få serveras på krogen gjorde att det utbröt något av ett ölkrig i Umeå. I det kriget såg stans överstar nyktert på soldaternas dryckesvanor.

I nykterhetens namn framfördes också tanken att låt svenska folket beställa hem sin sprit per postorder – det skulle minska hembrännandet menade förslagsställarna utan att få sin vilja igenom.

Bättre gick det för Gustav Rosén och hans kollega på Västerbottens Folkblad – Elof Lindberg – som i en politisk allians på 20-talet lyckades införa Umeå-systemet med en ambition att på sikt torrlägga stan.

De nådde inte ända fram, men med Umeå-systemet minskade i alla fall alkoholkonsumtionen i stan till under genomsnittet i landet. En tendens som faktiskt höll i sig till början av 1970-talet. Ungefär samtidigt som Brännbollsyran – av en händelse – började bli riktigt stor trots att det då inte serverades en enda droppe på Campus.


Fjällskär & Sjöholm

Lite av varjeSkapad av Lennart Forsberg mån, juni 04, 2018 12:47:49


Möten mellan människor är lärorika.
Ju fler människor man möter, desto uppenbarare blir insikten att det fortfarande finns mycket kvar att lära.

Den tanken slog mig när några av mina gamla lumparkompisar från K 4 i Umeå återträffades ett drygt halvsekel efter att vi ryckt in i den kasern som numera fungerar som stadshus i Umeå.

De grabbar som nu blivit gubbar möttes på Fjällskär och Sjöholm – gårdsnamn som i mitt okunniga, västerbottniska huvud lät som om det vore en ö och ett efternamn! Men nu vet jag bättre. Fjällskär och Sjöholm är inte bara Peder Wachtmeisters och Carl Adam Lewenhaupts hemställen, det är två anrika gårdar i Sörmland som har en hel del att berätta om Sveriges historia.

Fjällskärs gård ligger ett stenkast från flygfältet Skavsta.
Det är en gård med gamla anor, på 1600-talet ägdes den av friherren och riksrådet Johan Skytte, som bl a hade ansvaret för undervisningen av den 8-årige prinsen Gustaf Adolf, som några år senare kröntes och blev kung Gustav II Adolf.

Utbildning prioriterades högt av Johan Skytte, och då särskilt i avlägsna och glest bebyggda trakter. Han startade bl a Skytteanska skolan i Lycksele, som sedan flyttade till Tärnaby. Johan Skytte spelade även en viss roll när landets femte universitet hamnade i Umeå!!!

Stan med sina akademiska ambitioner hade inte mycket att komma med när kampen om ett universitet i Norrland inleddes. För att ha någonting att vila sig mot startade man därför en akademi som hedrade Johan Skytte – han hade ju inte bara startat Skytteanska skolan, han hade också startat landets näst äldsta universitet – det i Tartu, Estland!

Skytteanska samfundet bildades 1957 och fick tio år senare kungligt beskydd, som en av 18 kungliga akademier i Sverige.

Sjöholm var för länge sedan en holme i sjön Näsnaren utanför Katrineholm.
Så här såg det ut 1784 och så här såg det ut 1797.
På Sjöholm har många adelsfamiljer hållit hus under årens lopp.
Hus som ibland har kallats herresäten, ibland har kallats slott – hus med historia och många historier.

Sjöholm uppmärksammas av Erik Dahlberg i verket Suecia antiqua från 1706, där han avbildar ett pampigt slott med överdrivna proportioner för att ge ett mer storslaget intryck än själva verkligheten. Det slottet – förutom flyglarna – revs 1760.

I slutet av 1700-talet flyttade Ewa Helena Ribbing in på Sjöholm (hennes rötter hör till samma släktträd som den i fjol avlidne DN-journalisten Magdalena Ribbing). När Ewa Helena kom till Sjöholm hade hon med några års mellanrum förlorat sin make och en av sina söner. I den situationen var det gott nog för henne att bygga om en av Sjöholms flyglar till huvudbostad för sig själv och sin kvarvarande son Adolph Ludvig Ribbing. Några år senare skulle sonen bli omtalad i ett för familjen mindre smickrande sammanhang. Adolph Ludvig ingick nämligen i den komplott som planerade och genomförde mordet på Gustav III i samband med maskeradbalen på Operan 1792. En del hävdar att det var Adolph Ludvig som gav ett tecken till Jacob Johan Anckarström när det var dags att trycka av.

Innan Adolph Ludvig lämnade Sjöholm för att bege sig till Operan sägs det också att han brände alla handlingar som på något sätt skulle kunna knytas till det dådet på Operan. Därmed brände han också upp många dokument av stor betydelse för Sveriges historia.

Så dramatiskt har det inte varit på Sjöholm i modern tid.
Sedan familjen Lewenhaupt tog över Sjöholm 1859 har det – med något undantag – varit tämligen lugnt vid Näsnarens strand.

Den Lewenhaupska eran började med att greven och överkammarherren Adam Lewenhaupt byggde en ny huvudbyggnad i renässansstil som stod klar 1864. Det sägs att överkammarherren med sin skapelse ville efterlikna Rosenborgs slott i Köpenhamn – med den skillnaden att Sjöholm byggdes helt i trä – ett ödesdigert val skulle det visa sig ett hundratal år senare.

Då – i slutet av 1960-talet – är Carl Adam Lewenhaupt och Peder Wachtmeister i Umeå för fortsatt militär utbildning. Vid en promenad i centrala stan får de syn på en löpsedel:
Grevinnan eldar upp sitt slott!
– Vi köper tidningen, säger Carl Adam till Peder, det kan ju vara någon vi känner.
Och visst var det någon de kände! Det var Carl Adams mamma som eldade upp Sjöholm.

För henne är historien inte så dramatisk. Hon hade tillstånd att få bränna upp slottet som hon ibland kallade kråkslott, ibland kåkslott. Hon var enligt den tidens tidningar trött på att frysa – aldrig varmare än 16 grader! – och hon tyckte att uppvärmingen av huset var alldeles för dyr.

I ett gammalt nummer av Hemmets Veckotidning konstaterar hon:
– Tänk-på-att-arna är de värsta. Tänk på att kulturhistoriska värden går förlorade. Tänk på att slottet ser så vackert ut från vägen. Tänk på att, tänk på att. De har börjat tänka nu, när jag har tänkt färdigt för ett år sedan.


« FöregåendeNästa »