Å andra sidan

Å andra sidan

Tankegångar om övergångar

UmeåSkapad av Lennart Forsberg tor, september 06, 2018 13:49:52


Att fastna i en bilkö på Tegsbron är inte kul.
Allra värst är det i rusningstid.
Sådana gånger brukar jag tänka på att jag och bron – som jag fortfarande kan kalla Nya bron – har en del gemensamt. Vi är nästan lika gamla. Och vi är nästan lika skakiga.

När trafiken är som tätast brukar jag även ägna Hjalmar Granholm från Umeå och Innertavle en tanke. Det var han som fick uppdraget att konstruera Sandöbron – inte den som rasade under uppbyggnaden dagen innan andra världskriget bröt ut, utan den Sandöbro som fortfarande tål att trafikeras.

Men för det mesta finns mina tankegångar på närmare håll.
Fastnar jag i en bilkö på Nya bron räcker det med att snegla ett par hundra meter västerut. Där ser jag Gamla bron med sin historia och sina historier…

När den bron – äntligen – stod klar 1863 hade brofrågan över Umeälven ältats i ett halvsekel. Det fanns ju så mycket att diskutera…

Skulle den placeras där älven var som smalast? Eller där bron var mest användbar?
Skulle den stå på billiga träpålar? Eller kanske på kostsamma stenfundament?
Och hur mycket hade Umeå egentligen råd med?

När bron – med sina stenfundament – invigdes någon vecka före midsommar 1863 hade den kostat 130.000 riksdaler. Det var stora pengar för en liten stad, som införde broavgifter för dem som trafikerade bron.

Invigningen före midsommar 1863 var storståtlig med många högtidliga tal.
Mest högstämd var prästen, skalden och akademiledamoten Anders Abraham Grafström, som läste upp sitt diktverk ”Bron över Uman”.

Den nya bron över älven – som jag brukar kalla Gamla bron – var enbart avsedd för gående med eller utan häst. 1863 hade ingen hört talas om velocipeder och automobiler.

Att det var en gångbro påpekade landshövding Gustaf Munthe i en annons några veckor efter invigningen. I den annonsen berättas även att trupper som tågar i takt inte får trafikera bron.
– De som bryter mot reglerna för trafik på bron får böta 5 riksdaler riksmynt, meddelade landshövding Munthe.

Trots hot om böter fortsatte problemen – inte bara på bron utan även under bron!
Den intensiva flottningen – och de ibland slarviga flottarna – fick ibland timret att bilda ringar som stötte emot och skadade brofundamenten. I april 1869 kände sig landshövdingen, som då hette Erik Almqvist, nödd och tvungen att annonsera på nytt:
– Personer ansvariga för timmerringar, plank- och brädflottor som skadar bron får själva bekosta reparationerna, och bestraffas därutöver med ett vite på 100 riksdaler riksmynt.

Tiden gick och med tiden tillstötte nya broproblem.
Träet i bron hade börjat angripas av röta, och pigor och drängar från byarna runt stan samlades ofta på bron för att dansa och skoja. Ett faktum som 1881 fick ytterligare en landshövding att annonsera. Då var det Axel Wästfeldt som gav beskedet att de som dansar på bron eller på annat sätt får brospannen i gungning bestraffas med böter på 5 riksdaler.

På 1890-talet – med ännu mera röta i brovirket – krävdes drastiska förstärkningar av bron. Det var då den fick den järnkonstruktion vi känner igen än idag.

Då var det dags för nästa landshövding att annonsera.
Jesper Crusebjörn lämnade klara besked i stans tidningar och kyrkor!

Bron över älven med sin nya konstruktion stod klar 1895. På den tiden fanns det en och annan velociped i stan – men biltrafiken var fortfarande obefintlig!

Då fanns det också en stor oro för vad stans unga kunde hitta på på bron – se annonsen nedan.

När jag – sittande i en bilkö på Nya bron – idag sneglar på Gamla bron kan jag även skänka unga fru Löfling en tanke.
En vårdag 1871 tog hon en promenad på bron. I solgasset såg hon till sin förfäran en dammfläck på sin kappa – en fläck som hon försökte vifta bort med en snabb handrörelse.

Den snabba handrörelsen fick vigselringen att lämna ringfingret och via en springa i bron försvinna ner i älvens vatten.

Nygifta fru Löfling blev naturligtvis förtvivlad. Inte nog med att ringen försvann, hon såg också händelsen som ett varsel om att hennes äktenskap skulle bli kortvarigt och olyckligt. I det avseendet blev hon också sannspådd.

Resten av sitt liv levde hon i visshet om att vigselringen för alltid var försvunnen… men vad hände när man på 1890-talet arbetade för att ge bron en stabilare konstruktion!?
Jo, en av arbetarna tyckte sig se något som glimmade till vid ett av stenfundamenten.

Det var fru Löflings borttappade vigselring.
24 år senare överlämnades den till fru Löflings dotter!







Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.